Tredje söndagen i fastan - Kampen mot ondskan

11 mars 2007
Tredje söndagen i fastan.
Kampen mot Ondskan

Jesaja 59: 4-17
Efesierbrevet 6:10-18
Marcusevangeliet 5:24-34

Tack, Herre.
För att du är.
Mitt ibland oss.
Tack, Herre.
För att du står vid min sida.
För att du får mig att förstå.
Att du stödjer. Bär. Håller i. Håller om.
När livet svider.
När människorna omkring mig med obetänksamhet kränker sig själva och sina medmänniskor. När de kränker mig.
När jag, i min mänskliga och frustrerande ofullkomlighet gör andra människor illa.
Hjälp mig, att inte göra andra människor illa.
Hjälp mig, att nå fram.
Med min kraft.
Genom din kraft.
Din förunderligt starka kraft.

Herre, jag ber.
Hjälp mig.
Hjälp mina medmänniskor.
Att stå för de företeelser som vi känner är viktiga.
Företeelser som har sitt ursprung i dina ord.
Företeelser som har sitt ursprung i kärlek, kärlek och åter kärlek.

Herre, jag ber.
Hjälp oss.
Att vara rättfärdiga.
Att vara ärliga.
Att vara redbara
Att träda fram och ingripa när det behövs.

Amen

Kampen mot Ondskan.
Tvivlet.
Bristen på tro.
Världsligheten.

Jesus var en förunderlig man.
Tänk, så många som stärkts av honom.
Tänk, så många som fångat kraft.
Kraft i tron.
Kraften att veta. Att någon finns där med oss. Hela tiden.
Tänk också, så många som tvivlat.
Undrat.
Vetat.
Att Herren inte är herre. Att Jesus inte är – just det han är.
Herren.
Förkroppsligad.
Den gode.
Den som gav.
Allt.
För oss.
Alla.

Jag tvivlar. Ibland.
Jag tvivlar på kraften.
Jag tvivlar på Herren. Djävulen. Mig. Min tid.
Jag tvivlar på att det finns något gott. På jorden. Eller i mig. Eller i mina medmänniskor.
Jag tvivlar på min möjlighet att stå för rätt, stå för andra, stå för livets lyx – kärleken till honom. Kärleken till varandra.
Jag glömmer bort.
Jag glömmer bort att jag känner det som så viktigt.
Jag glömmer bort att det är så viktigt.
Jag tvivlar.
Jag slinter.
Ondskan har skrapat i kanten.

Jag tvivlar på mig själv.
När andra människor talar om för mig att jag inte duger.
När andra människor får mig att förstå att jag inte duger.
Jag tvivlar på kraften.
Jag tvivlar på vetskapen att jag är alldeles unik.
Fast jag vet. Att det är så.
Att jag är alldeles fantastisk. Jag tvivlar på att jag är älskad.
Någon har slagit mig. Puttat på mig. Puttat omkull mig.
Ondskan har skrapat i kanten.

Jag tvivlar på dig, du min vän av kött och blod i kyrkan.
När du, ni, någon av er, gör mig illa. Kränker. Sårar.

Jag glömmer. Att Ondskan då kanske varit och skrapat i kanten.

Jag glömmer att min reptilhjärna, mitt mänskliga tillkortakommande, svarar utan uppenbar och tydlig kärlek. Jag glömmer att jag kanske sårade tillbaka genom att inte svara med kärlek, kärlek och inget annat än kärlek. Jag glömde att jag på något sätt hävdade min rätt, utan att visa uppenbar och tydlig kärlek, när jag inte förmådde att lyssna till de hårda orden. När jag inte förmådda lyssna på dig, vad du egentligen ville säga. Min ”Reptil-rätt” var att gå, att blunda, att ta spjärn för att slippa den så hårda oförsonliga tonen. Istället för att stanna och visa dig en massiv kärlek i retur. Kanske var det så, att Ondskan där varit framme och skrapat i kanten. Skrapat och gjort mig sårbar, rädd och oförsonlig. Skrapat och gjort dig sårbar, rädd och oförsonlig.

Jag läser.
I Efesierbrevet. Ifrån söndagens text.

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.

Kanske är det att….
Be
Tala med Herren.
Att inte Ge efter.
Hämta styrka.

Där står också...
Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.

Ibland kan jag tycka att ord om djävulen är övergöra.
På gränsen till trams.
Men det kanske inte är så.
Ändå.
Det kanske faktiskt är så att våra felsteg, trots vår vilja att göra gott, är just djävulen som puttar oss åt sidan. Som gör att vi glömmer det viktigaste av allt.
Att visa kärlek.
Att göra gott.
Mot jorden, mot människorna, mot havet och luften och livet.
Att göra gott mot livet. Att göra gott mot livet – under vår tid i livet, på jorden.

Kanske är det just därför som vi inte klarar att stå pall. Klarar att göra motstånd.
Mot det onda, kränkande, sårande, kärlekslösa. För att vi inte riktigt hörsammat. För att vi inte tagit på oss Guds rustning ordentligt. För att vi låter den hänga på lite snett. Och lämnar öppet för Ondskan att skrapa i kanten.

Efesierbrevets text talar om hämtande av kraft – styrka - hos Herren.
Om Guds rustning.
Om Sanningen som bälte.
Om Rättfärdighetens pansar.
Om Skor på fötterna som ger möjligheten att gå med budskap om fred

Om.
Om jag lyssande på detta.
Om jag gör detta.
Ordenligt.
Utan att vackla och vingla.
Utan att tvivla titt som tätt.
Så kanske jag inte lämnar öppet för Ondskan att skrapa i kanten.

Kvinnan i Marcusevangeliet.
Kvinnan som lidit av blödningar i tolv år.
Trodde.
Tvivlade inte.
Visste.

Eller var det så?
Hon trodde.
Tvivlade lite.
Trodde ändå.
Försökte.
Trodde och försökte.

Botades.



Herre.
Hjälp mig.
Att hämta styrka hos dig.
Av din oerhörda kraft.
Hjälp mig att ta på mig din rustning ordentligt.
Utan att låta den glipa, och ge möjlighet för Ondskan att åter pröva min mänskliga ofullkomlighet.


Amen