Klok "levning" förlänger livet....

Hur stressade får vi vara, innan olyckorna händer? Innan vi går sönder? Innan hälsan slår slint i vår kropp? Innan vi förstör för oss själva, och för andra?

Du kör i 80 km/h på en 70-väg, lite för fort, men bara lite - men var går gränsen, och vad leder det till? Du kör för fort. Fortare än du får. Fortare än vad som är lämpligt, men du tror att du klarar det. Men gör du det, egentligen?

Du kör för fort, men bara lite - samtidigt ligger det bilar bakom dig som vill köra om. De stressar och hetsar lite. Det är lite kurvigt, lite smalt och lite möten. Din stressnivå går upp.
Jag, som kör "bara lite" fel, blir stressad av de som ligger nära där bakom, och inte riktigt kommer om. De som ligger bakom och inte kommer om, blir stressade av det. Det är förutsättningar som kommer till. Som stör, som jag inte riktigt kan räkna in. Eftersom jag inte helt kan se hur de spelar roll.

Samma sak gör jag genom resten av livet. Jag "kör" lite för fort, stannar inte vid riktigt alla stopptecken och ser inte hela bilden klar. Det finns förutsättningar som kommer till, som stör, som jag inte riktigt kan se och därmed inte helt hantera.

Ett av dagens stora samhällsproblem, stressen, når oss ständigt. Pockar och drar.

I trafiken är den påtaglig. Där skapar den olyckor vare sig vi är laglydiga eller trafiksyndare - eftersom det finns några av varje sort. Vi skapar stress omkring oss i båda riktningar. Och vi har inte full kontroll på varandra. Det finns inte tid till det.

Samma sak är det i samhället i stort. Stressen fångar oss, och hindrar förekomsten av samtal och möten. Ingen har tillräckligt med tid - eller tar sig den tiden - att se varandra, att se problemställningar och att fånga dem tillsammans. För visst är det så, att vi hela tiden påverkas av varandra, av varandras liv och föreställningar - som vi inte riktigt kunna räkna in i den bild vi skapar om oss och vår livssituation? Eller är bilden och alla förutsättningar klara?

Varför kan vi inte tillsammans ge livet en riktig chans? Genom att följa livets hastighetsbegränsningar - genom de mått där vi egentligen mår bra?

Istället för att köra för fort, såväl i bilen som i livet, kan vi följa den takt som vi mår bra av och som vi egentligen är avpassade för. Det skapar en bättre miljö, det skapar lugn i trafiken, det skapar bättre hälsa för var och en.

Livssäkerhet är något som vi kan skapa tillsammans. Att komma fram helskinnad dag för dag, genom livet, måste vara målet med livets händelser oavsett vad det gäller för företeelser. Då är det ju ganska dumt att medvetet sänka sina chanser till detta genom att köra genom livet för fort.

Klok "levning" förlänger livet och ger det kvalitet. Det bygger omsorg och välmående, såväl för oss själva, som för andra. I det kloka kan ligga olika ingredienser. Några viktiga, riktigt viktiga ingredienser är;

- en god dos själslig vård, stillhet
- en god dos nyttigt inmundigad kost
och
- en god dos motion.

Men vad är detta?

Själslig vård. Stanna en stund. Reflektion, meditation och mental omsorg. Gör det goda för ditt intellekt och gör det goda för ditt inre lugn.

Nyttig kost. Ät rätt. Det finns många goda råd, och du måste finna ditt rätt och din rätt. Det som håller din kropp i rätt form och i rätt fas, den som gör att du mår riktigt bra - inte bara tillfälligt lustfyllt, utan oxå bra på sikt.

Motion. Springa, cykla, promenera, golfa, åk skidor - eller precis det som är bra för just dig. Motion, är att röra på sig en stund om dagen. Det behöver inte vara på löparbanan, men det behöver röra din kropp. Det behöver inte pina, det räcker att njuta.

Stanna en stund. Det tillför till ditt liv, och kanske oxå mitt......

Bönen - Bönsöndagen 27 april 2008

Bönsöndagen
2008-04-27

Bönsöndagen infaller den femte söndagen efter påsk - och 35 dagar efter påskdagen.

Matteus 6:5-8
Det är tid för bön.

Det är visserligen alltid tid för bön, men idag skall vi uppmärksamma den lite särskilt.

I Matteus text för idag talar Jesus om bönen – som ett samtal mellan dig och Gud, inte som något som skall skyltas med, eller skryta med. Utan något förtroligt, er emellan - oss emellan.

Det känns viktigt, tycker jag, att samtalet med Gud, bönen, är just det innersta och viktiga. Det som berör, det som spelar roll, det som gör ont, det som gläder, det som skaver, det som tillför – för var och en.

Just, det personliga - även om det personliga också kan röra stora frågor, såväl som det som bara rör dig själv egentligen.

Be - och ära! Till Gud. Be om stöd och ledning, be om förlåtelse och tacka. Och ära han som finns vid vår sida.

För Jesus var de osjälviska motiven av vikt. Inte att göra saker för att få egen uppmärksamhet som t ex att be i det offentliga när man inte annars gör det i sin egen kammare, i sitt innersta jag.

Där brister vi emellanåt. Vi, kanske alla lite till "mans" emellanåt, kan tro att det "tar" mer, när det hörs eller syns - men just den tanken visar sig vara felaktig. Där får vi ta ett steg tillbaka från tid till annan, och reflektera, samtala och vara i vår egen stillhet - med Gud. Inte själva, sålunda, utan med Gud.

Gud vet precis vad vi behöver, innan vi ens behöver be om det, så vi behöver inte tala högt, eller upprepa, eller formulera med fina ord. Det räcker med en bön från hjärtat. Såklart kan också den vara uttalad i offentlighet, upprepad eller vara formulerad med fina ord – men huvudpoängen är; menar du vad du säger? Kommer din bön från hjärtat?

Ibland behöver vi också formulera oss i det offentliga, med fina ord, eller med vardagliga, stapplande ord - men vi måste ställa oss frågan varför. Vilket är syftet, respektive gång?

Ibland kan vi inte formulera oss. Alls.

Kanske är det så att vi, i vårt hjärta, inte kan formulera några ord, alls. Vi blir bara tysta, förblindande tysta – men även i detta kan vi be. Det gör inte något att vi inte finner några ord. Det är det fina i kråksången här.

Vi kan vara tysta. Med en tyst ordlös bön, i sorg eller glädje, eller frustration eller vånda eller i sprudlande lycka. Vi behöver inte formulera särskilda ord. Vi kan, men vi behöver inte - så.

Det ÄR INTE det utåt sett fina och välstädade som Gud ser. Han ser, och hör, din bön, din längtan, din närvaro och ditt innersta jag. Men glöm inte att ställa dig i hans led, i hans sfär. Glöm inte att lyssna, tala, vara - just med Gud. Låt inte dina tankar lämna honom, och hans omsorg om dig, om oss.

Ibland slår tvivlet oss. Om världen, om oss själva, om annat. Glöm inte! Att - när ditt tvivel landar i dig, eller du söker honom att tala med – då lyssnar han. Stanna då en stund. Lämna världen utanför en liten stund och överlämna dig till ditt samtal med Gud. Var där närvarande, i ditt samtal med Gud, inte på väg någon annanstans. Han är där, närvarande - då är det naturligtvis av stor vikt att vi är där också.

Vi tillber Gud, och ser att det är på hans väg vi skall vandra. Vår far, som är i himlen - tillber vi, med en önskan om helgande om hans namn, med en bekräftelse om att hans vilja är det vi vill ansluta oss till. Vi tillber Gud, som vi ber om, och längar efter gemenskap med.

Låt mig be en bön. Om du håller med i dessa ord, läs då gärna med. Tyst eller högt, avgör du själv. Det som betyder något – finns i ditt hjärta.

Vi läser från Matteus 6:9-13. Vår Far i himlen, vi ber att du skall bli ärad….

Vår fader, du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske,

på jorden så som i himlen.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,

utan rädda oss från det onda.

Jesus säger; Ja, om ni förlåter den som har gjort fel mot er, så er Far i himlen också förlåta er. Men om ni vägrar att förlåta andra, kommer han inte att förlåta er era synder.

Så – stanna en stund. Fundera över livets prioriteringar. Tala med Gud om dem, som i ett samtal mellan två som verkligen bryr sig om varandra. Varje dag, varje vecka, varje stund av värde i ditt liv.

Gud hör vår bön.
När den kommer från vårt hjärtas röst.


Herre
Tack, för att du hör vår bön
I vår längtan, i vår glädje och i vår sorg.
Amen

Mitt samvete är rent.... (Ords 20:9)

Vem kan säga:

Mitt samvete är rent,

jag är fri från min synd.

Ords. 20:9

Ja, vem kan säga så?

Kan du, i denna tid, i denna dag?

Kan jag?

Har vi tänkt, som den vi är skapade att likna?

Har vi verkat, med det bästa för andra i vår tanke?

Nej, det brister än.

Låt oss försöka, än lite mer.

Låt oss se, låt oss verka, låt oss göra än mycket mer.

Herre

Hjälp oss rätt

på vår vandring genom livet....

Hjälp oss rätt

Amen

Idag längtar jag...

Idag längtar jag efter ett samtal, säger hon.
Bara ett enda.
Där någon talar med mig en stund.
Där någon lyssnar, ser mig och försöker förstå vad jag säger.
Eller än hellre, där jag får lyssna, se någon och få tillfälle att bry mig om.
Idag längtar jag efter ett samtal, säger hon, istället för denna ständigt kompakta tystnad.

Ja, det finns människor i vårt land som har det alldeles tyst omkring sig.
Tyst, som i att ingen ringer. Tyst, som i att ingen bryr sig om. Tyst, som i ingen utveckling i livet.
Köksklockan snurrar sakta vidare. Ett stilla tick-tack, som i att dagarna trillar på. Men utan kontakt med människorna runt omkring. Barnen är utflugna. De ringer ibland, men har fullt i sina liv. Sambon är ute, men det är tyst när han är hemma. Vännerna har liksom bara försvunnit. Syskonen likaså.

Förslagen är många. Engagemang, föreningsliv, arbetskamrater, studier. Men det fungerar liksom inte.

Vad gör vi för dessa? Vad gör kyrkans folk? Vad gör traktens människor? Vad gör jag?

Gud
Led oss till de ensamma
Led de som inte är ensamma, till de ensamma
Led oss, så att vi ser och hjälper varandra..
Amen

Predikaren 7:30 Gud gjorde människan enkel...

Dagens bibelord - Predikaren 7:30

Detta är vad jag kom fram till:

Gud gjorde människan enkel och rak,

men hon hittar på alla möjliga konster.

Så sant, så sant.

Visst kan vi många konster.

Sådana som vi kanske inte riktigt borde.

Men ibland finner vi oxå vägen till det enkla och raka.

Det gör onekligen livet lättare.

-

Hur lever du, just idag, i tanken som Gud tänkte sig när han skapade oss?

-

Att Växa i Tro.....

Femte söndagen i påsktiden
Söndagen infaller 28 dagar efter påskdagen.
Temat är ”Att växa i tro”.

Texter för denna dag;

Hosea 11:1-4
Första Johannesbrevet 4:10-16
Johannesevangeliet 16:5-11

Hosea 14:5-9
Första Johannesbrevet 3:18-24
Johannesevangeliet 15:10-17

(2008-04-20)
Jesaja 57:15-16
Galaterbrevet 5:13-18
Johannesevangeliet 17:9-17

Dag för dag växer barnen – och även du och jag.
Dag för dag växer världens folk. Var för sig, och tillsammans.
Dag för dag växer gräset, träden och blommorna.
Dag för dag växer kärleken, hatet och utanförskapet.

Allt levande växer, och är beroende av hur det möts och vilken näring det får. Känslor, kärlek, människor, liv – och vår tro…

Barnen. De soliga, glada, underbara små ungarna. De som busar och lever rövare, de som vägrar, övar, pressar, leker och pinar. De som sträcker sina små armar efter sina föräldrar och syskon för närhet och kärlek. De som längtar och ber efter uppmärksamhet. De som längtar efter att växa, att bli stora, att få göra mer och mer – i vår värld. Tillsammans med andra.

Barnen. Vad behöver de för att växa? Kanske behöver de näring. Näring, som mat och vätska, som omsorg, som tak över huvudet, som trygghet och kärlek. Ja, visst är det så. De strävar och längtar efter näring, för att kunna växa. Precis som blomman där ute, så behöver de sin näring – för att kunna växa. De behöver få göra, och öva. De behöver få sin uppmärksamhet – från sig själva, från sina vänner och från sina föräldrar. Ibland blir det svårt och tungt, men ibland bygger det kraft. Allt eftersom man lär sig, så växer man. Allteftersom man tillförs näring, så växer man. Näring, som mat, som kärlek, som uppmärksamhet, som uppgifter, som att någon ser vad de gör, och ser dem för vad de är.

De vuxna. Precis som du och jag. Behöver också näring, för att kunna växa. Var och en behöver ses, var och en behöver mat, vätska och omsorg. Var och en behöver någon sorts uppmuntran, och var och en behöver ses och uppskattas. Utan allt detta, är det svårt att växa. Ibland alldeles omöjligt.

Den som inte ses, eller den som är ensam – får svårare att växa, än den som uppmärksammas. För inte så länge sedan skrev Ove Sommar i Sändaren om barnen. Han skrev om killarna, som tilläts ta plats och busa och stoja, medan tjejerna igen, och igen, skulle vara tysta och snälla. Hur skall tjejerna kunna växa, när de begränsas och tystas, igen och igen?

Att växa i tro. Handlar också det om näring. För hur kan vi växa utan näring?

Näring – som ord och tanke. Näring – som handling och omsorg. Näring – som närvaro i tron.

Att växa. Dag för dag. Genom att tillföra och fånga sådant som ger näring.

Tanke, bön, reflektion, att se och lyssna, att inte bara stanna i sig själv, utan att se allt runtomkring – och också att uppskattas av de grupper av människor du rör dig i.

Barnens ljus

Underbara ungar.
Med bus.
Med kraft.
Med vilja att ses.

Med tjat.
Med egen vilja.
Med vilja att ses.

De utvecklas.
Därifrån de finns.
Med vilja att ses.

Någon i Sverige eller kanske i Pakistan.
Med trygghet och tak över huvudet .
Eller Med avsaknad av allt
Även här
Strax intill

Underbara ungar
Med bus
Och med skratt
Med vilja att ses

Ni, underbara ungar
När vi vuxna missar.
Fråga, be igen.
Vi vill se er

Ni, vuxna
Med omsorg om barnen
Påminn – oss själva och varandra, låt oss se.

Låt oss se barnen.
Grannens, våra egna och världens barn
De behöver vår omsorg och vår tanke

Låt oss, liksom vår Herre gör
Stå vid deras sida
Inte bara ibland
Utan i varje steg

Låt oss alla tända ett ljus.

Ett ljus för barnen som är här.
Ett ljus för barnet eller barnen i din tanke.
Ett ljus för dina barn.
Ett ljus för mina barn.
Och ett ljus för världens barn.