Kampen mot ondskan

Tredje söndagen i fastan
2008-02-24
Kampen mot ondskan

Jag läser texten för idag.
Markusevangeliet 9:14-32
Jag läser texten. Och gör det igen.

Det är berättelsen om fadern som bad Jesus om hjälp att driva ut en ande ur sin son. En ande som bråkar och ställer till. En ande som plågar, igen och igen.

Det är också berättelsen om Jesus, som frustrerades över oss. Som lite suckande frustreras över oss. Suckade över människorna som aldrig lär sig att riktigt tro. Oss människor, som tvivlar, igen och igen.

Men han finns där ändå. Hos oss, för oss. Jesus finns där ändå.

Ja, Jesus finns där, trots tvivel.
Han hör vår bön. Här hör han faderns bön, för sonen. Han hör hur han ber.

Jesus säger; ”Allt är möjligt för den som tror.”
Och pojkens far ber. Han tror, och han ber.

Då finns vår herre där. Och gör. För den som ber.

Till sina lärjungar som våndas över sin brist, sin oförmåga, sin längtan att göra mer säger han i tröst: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

I tröst, och för lära hör vi; ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Vi ser, att någon ondska kan drivas ut med handling och någon kan drivas ut med bön.

Så låt oss göra, och låt oss be.
Ja, låt oss göra, och låt oss be.

I allt där ondskan finns. Låt oss göra. Låt oss göra, med fred i sinnet. Med omsorg och kärlek.

Låt oss uppmärksamma, låt och visa, låt oss fånga tillsammans. Ibland är det svårt att veta hur. Så att tanken inte blir hämnd eller mot.
Men låt det då inte vara, stanna som det är.
Om det skadar och förgör.
Finn ett sätt.
Och gör.
Låt det bara inte vara.
Utan gör.
Just det, kan vara det som tillför.
Fred och vänskap.
Just det, kan vara det som tar bort.
Ondska, våld och orättvisa.
Det börjar i det lilla.
Fred och vänskap börjar i det lilla.
Även ondska, våld och orättvisa börjar där.
Fånga.
Just det.
När det är.
Fånga glädjen.
Där.
Låt den växa sig stor.
Fånga ondskan, våldet, orättvisan.
Just där den är.
Uppmärksamma.
Fånga.
Släpp den inte sen.
Låt den stanna, krympa.
Förtvina.
Håll i den hårt.
För den skall vi be.
Hålla i. Hålla om.
Tala om.
Be om.
Så skall den stanna, krympa. Förtvina. Försvinna.
För det skall vi be.
Igen, och igen.
Så, låt oss be.

Så låt oss göra, och låt oss be.


Herre
Hör vår bön

Hjälp oss att se
Hjälp oss bidra med gott till vår värld
Hjälp oss att alltid möta ondskan med kärlek
Hjälp oss att alltid möte vrede med glädje
Hjälp oss att alltid möta våld med insikt och omsorg,
med rätt och med rätt

Hjälp oss att se
Att vi kan göra, och vi kan be

Hjälp oss att se
Att det bara kan gå om vi alltid möter ont med gott
Alltid
Oavsett vad

Herre
Hör vår bön
Hjälp oss att se
Att det börjar i oss

Låt oss tro
Låt oss be
Låt oss göra
Låt oss inse

Amen

Noomi & Rut - kvinnor med omsorg

Noomi och Rut.
Kvinnor med omsorg om varandra.
Kvinnor med omsorg om tidens rätt.

På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet.
Människor bröt upp och sökte sig till nya platser. De sökte sig till nya främmande platser för att skaffa sig ett bättre och lättare liv. Precis såsom många människor gör idag, när livet blir för svårt.

De flyttade från Betlehem, i Juda, till Moab. De flyttade från väster om Döda havet, till öster om. Han, Elimelek, och hon, Noomi, och deras två söner, Machlon och Kiljon. De slog sig ner i Moab och levde vidare i sina liv.

Kanske brukade de jorden, sålde och köpte, köpslog om gods av olika slag, umgicks med grannar och vänner, delade måltider, firade årsdagar och sörjde när tidens tand värkte i deras liv. De levde vidare, sådär som vi gör, allteftersom, tills makens liv en dag tog slut. Kanske dog han i strid. Kanske dog han av sjukdom. Kanske dog han av en olyckshändelse.

Oavsett skälet till att hans liv tog slut, ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Sönerna, Machlon och Kiljon, fann varsin hustru. De kom från det området där de nu bodde. Öster om vattnet, öster om bergen. De kom från Moab. Hustrurna, Orpa och Rut, ingick sedan i familjernas hushåll, stretade i den tidens liv och levde tillsammans. Som livet då var. Lite annorlunda än vårt. Lätt ibland, och slitsamt ibland. Men alltid annorlunda än vårt.

Det gick en tid, en tid av alla deras liv. Ett liv med bruk, köpslående, umgänge, måltider och årsdagar. År, efter år. En tid med liv, en tid med glädje och en tid med sorg.

Sedan kom döden emellan, igen.

Sönernas tid, Machlon och Kiljons tid var ute. Kanske dog de i strid. Kanske dog de av sjukdom. Kanske dog de av olyckshändelser.

Oavsett skäl till att deras tid var slut. Så ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Det var nu bara kvinnorna kvar. Noomi, Rut och Orpa. Vi ser inga barn. Vi ser inga män. Vi ser inga släktingar vid deras sida. Vi hoppas och tror ändå, att det fanns några vid deras sida. Där och då. Där de levde, stretade och brukade i sina liv.

Noomi, den äldste av de tre, modern i huset, fann att det var tid för att återvända hem.
Hem, till sitt Betlehem, i Juda, på andra sidan havet, på andra sidan bergen. Väster om.

Förutsättningarna var nu bättre där. Som det nu var. Tre ensamma kvinnor. Noomi, som den äldste och kanske ledande av de tre. Noomi, en på sitt sätt ensam kvinna, i främmande land. Så de började sin vandring, åter hem. Men Noomi insåg strax att det som var hennes hem, inte vara Ruts och Orpas hem. Hon såg att de kanske skulle få det lättare kvar, här i det som var deras hem. Här i det som var deras land. Det moabitiska kvinnornas hem, här i Moab. Strax öster om havet.

Orpa stannade i Moab. Rut stannade vid Noomis sida. Hennes hem, hennes kärlek, hennes omsorg och hennes liv fanns vid Noomis sida. Ett val, som påverkar. Ett val, som skapar värde för fler. Ett val, som ger återverkningar på framtidens regenter och landens utveckling. I Ruts linje, några generationer senare, finner vi Kung David. Om inte Rut vandrat vid Noomis sida, hade historien sett annorlunda ut. Inte bara för Rut, eller Noomi. Utan kanske också för dig och för mig. Och för hela vår värld.

Noomi och Rut vandrade hem, till Juda land, till Noomis Betlehem.

Där var det skördetid. Noomi och Rut saknade försörjning, och Rut gav sig ut för att plocka rester efter skörden. Hon gav sig av för att på andras fält plocka rester av det som lämnats kvar. Det var ett farligt uppdrag. Hon var utsatt. Ensam och utsatt, i en allt annan än enkel tid. Ensam och kvinna. Utan skydd.

På fältet mötte henne vänlighet. Hon möttes av någon som hört att hon i godhet och omsorg stannat vid sin svärmors sida, hon möttes av någon som insåg vem hon var. Hon möttes av någon som såg sin roll i ansvaret för sin nästa. Även när detta nu var en kvinna från fjärran.

Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.

Så lät beskyddarens tanke. Omsorgen tryggade. Det gav lättnad i livet för Rut och för Noomi.

Det var Boas mark. Boas hörde till Noomis makes släkt. Boas mötte henne med vänlighet och omsorg. Han lät henne plocka resterna efter skörden, han bad skördarna hålla omsorgens uppsikt över henne, han lät hennes äta och dricka.

Rut bodde hos Noomi, hjälpte henne, fanns vid hennes sida. Noomi fanns också vid Ruts sida. Höll henne i sin omsorg, vårdade och gav henne av sin klokskap och ledning. Rut fortsatte sin skörd av resterna på Boas åkrar. Dag efter dag, tills skörden var klar. I tysthet, men nära. Utanför, men ändå i kretsen av skydd.

Tiden gick. Noomi önskade trygghet för sin Rut. Hon gav henne råd att visa sin trofasthet till Boas. Boas, som hade ett ansvar för Noomi och för Rut, genom släktens band. Men inte ännu sett och tagit det. Han fångade det, så snart han såg.

I berättelsen hör vi att någon annan stod före i ansvarsledets ordning, men Boas lotsade och ansvarade. Han tog sin roll. Rätt. Ordningen tog form. I ansvar, utan utnyttjande. I tidens ordning. På det sätt som föreskrevs då. I tidens rätt.

Tiden gick. Rut fick Boas. De fick en son. Som fick en son. Som fick en son. Som hette David. Kung David. Smord till kung. På Herrens uppmaning. Med Herrens beskydd.

Rut, Noomi och Boas. Människor med livsmod, som ger livsmod. Som ger omsorg om varandra. Människor som sätter spår. Historiens spår. Vardagliga spår. Omsorgens spår.

Rut. Just detta var en historia om Rut. Hon var en kvinna med rätt. Hon tog ansvar. För Noomi. För sin nära och kära. Det gav gott, för henne, för Noomi, för Boas och säkert för många, många fler.

Herren vandrade vid deras sida. I deras nöd och i deras glädje.
I omsorg och med stöd.

Rut.
Historien om gott.
Historien om rätt.
Historien om omsorg och kärlek.



2008-02-24

Se där....

Se där
Solen skiner
Det är kallt
Snöfritt
Skönt, tycker några
Förskräckligt, tycker andra

Vi färdas genom landskapet
Tysta
Sida vid sida

Vi ser
Vattnet i älven
Fruset
Eller flödande i sakta mak

Vi ser
Rådjuren
Betande
Stilla
Tryggt

Jag ser dem, med mina ögon
Du, med dina
Alldeles olika
Fast vi ändå ser just samma sak

Vi ser
Landskapet
Som flyter fram

Öppet
Rent
Fritt

Vi ser
Inga vapen
Ingen bostadsbrist
Inget utanförskap

Vi ser bara
Ett oändligt vackert öppet landskap
Som om det bara var just det som fanns

Öppet
Rent
Fritt

Jag ser vårt landskap, med mina ögon
Du ser ditt, med dina
Alldeles olika

Jag ser vårt vackra landskap
Men vet att det döljer så mycket sorg

Det gör ont att veta
Att där, i allt detta vackra, finns så mycket ondska, så mycket sorg

Så många människor
Så många barn
Så många kvinnor
Och så många män
Som far illa

Här
Strax nära
Där
Strax bortanför

För att vi inte hittar sätt
Som gör
Att vi fångar, ser
Och tar ansvar
För varandra

Vad gör vi, för vår nästa, idag?

Gud skapade världen..... (1 Mosebok)

Gud skapade världen.

Han skapade ljuset, och satte gränsen mot mörkret.
Han skapade himmel, hav och vatten och satte gränsen mot jorden.
Han skapade grönskan, örter och träd.
Han skapade sol och måne, han skapade dag och natt.
Han skapade levande varelser av olika slag. Fyrfota, fåglar och kryp.
Han skapade också människan.

Mannen och kvinnan.
Till sin avbild, och som varande över de övriga varelserna.
Han skapade i tanke på gott.
Han såg att det han skapade var gott.

Men han planterade ändå kunskapens träd, där, mitt i allt det goda.
Han planterade det just där.
Mitt i.
Som en frestelse.

Redan från början fanns den där.
Frestelsen.
Risken att dras till det förbjudna,
det som skapar blygsel, rädsla, egna personliga värden och vandring på en annan sig än den som tillför värden till livet.
Till det goda livet, som tillför värden till alla – tillsammans.

Gud skapade himmel och jord.
Han formade Adam från jorden på marken.
Han formade Eva från Adams revben.
För att de skulle vara tillsammans, i en god värld.

Frestelsen blev för stor.
De åt av trädet.
De åt av det som var planterat just där.
För dem att inte ta del av.

Varför planterade Herren trädet just där?
Varför utsatte han dem för den prövning,
som han bör ha sett att de inte klarade av?
Varför utsatte han sin egen skapelse
för denna frestelse?

Eva föder Kain, Abel och Set.
I Kain finns vi ondskan, kanske som ett resultat av avundsjukan och missunnsamheten mot sin bror.
Eller kanske som ett resultat av en frustration och sorg.
Kain var inte sedd.
Kanske var det just det, som gjorde att Kain dödade sin bror.
Herren såg honom inte.
Han utsatte honom för frestelsen, för synden, och Kain mäktade inte stå emot den själv.
Kanske var det prövningen, att inte vara sedd, att bli ratad, som gjorde Kain liv till utanförskap.

Set, Evas tredje son och Kains bror, föder Enosh.
Enosh föder en son, som föder en son, som föder en son.
Många generationer senare, i Sets led neråt, finner Noa sin väg till jordelivet.

Noa som själv fick tre söner med sin hustru; Sem, Ham och Jafet.

Nu har många år gått sedan Gud skapade världen. Människor har levt, i glädje och sorg. De har format sina liv efter de förutsättningar som då rådde och tillsammans med de människor de mötte. Herren har vandrat i deras liv, alltsedan de började åkalla Herren, vid Enosh.s tid. Vid Set.s sons tid på vår jord.

Vid Noas tid insåg Herren att ondskan spritt sig stort.

Det verkar som han inte riktigt räcker till. Som att han inte når, inte förmår se – var och en som behöver hans ton. Han frustreras och räds, han längtar tillbaka till från början. Han ångrar sin skapelse.

Borde han inte bara ha ångrat skapelsen av kunskapens träd?
Borde han inte bara ha ångrat skapelsen av frestelsen?

Han ångrar sin skapelse, och lägger sin kraft på förstörelsen.
Han ber Noa om hjälp för att inte förstöra allt. Noa, som personifierar den goda kraften. Kraften som lever i godhet.
Det som ändå visar att något gott fanns i allt det skapade.

Noa bygger sin ark av goferträ. Han inreder och bestryker med beck. Han samlar sina anhöriga – man och kvinna, han samlar jordens levande arter – hane och hona. Han samlar växter, örter och all slags föda.

Herren täcker jorden med vatten.
Högt över alla breddar.

Herren utplånade allt som fanns på jorden.

Eller nästan allt.
Kvar blev Noa och de som vandrade vid hans sida.

Gud utplånar allt, men skapar ändå förutsättningar för att börja om på nytt.
Han river ner, men skapar en grund för att också bygga nytt.
Han gör sitt yttersta för att riva ondskan, för att på nytt försöka bygga det goda.

Såg han det så?
Var det Guds tanke?

I berättelsen låter det som om Gud plötsligt uppmärksammade Noas belägenhet. Som om han inte tänkt, eller som om han glömt bort honom.


Gud lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.

Det vände för Noa, det vände för livet ombord och det vände för tidens gång.

Något nytt var på väg.

Det började på toppen av berget Ararat, där arken blev stående när vattnet sjönk undan.

Berget Ararat.
I östra Turkiet.
En slocknad vulkan.
Nu – 5 165 m öh.
Högt och ståtligt.

Noa, vän av Gud.
Noa offrade och tillbad.
Sin Gud.
Som fört dem tryggt till land igen.

Gud drabbas av insikt.
Ånger.
Igen.

Han lovar sig själv - att aldrig mer förbanna marken för människans skull.
Han lovar sig själv - att aldrig mer förstöra allt levande, som han nu hade gjort.

Så länge jorden består
Skall sådd och skörd, köld och värme
Sommar och vinter, dag och natt
Aldrig upphöra att skifta. (1 Mos 8:22)

Men han ser.
Han förstår.
Att människans onda uppsåt kommer att härja på vår jord.

Varför fångar han inte detta?

Står ondskan utanför hans kontroll?
Eller är den nödvändig, för livets gång?

Tillhör den Guds plan, eller står den utanför hans kontroll?

Gud välsignar Noa och hans söner.
Han ber honom vara fruktsam och föröka sig.
Han ger, igen, människorna makten över djuren.
Som ett högre väsen.

Han instruerar om födan, och han hotar med straff när människor dödar människor.
Straff, utgjutande av människoblod. Av människor, gjorda till Guds avbild.

Gud lovar.
Han ingår ett förbund med Noa, hans söner och deras efterlevande.
Aldrig mer.
Aldrig med skall alla varelser utplånas av flodens vatten.
Aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.

Livet går vidare. Noa bygger ett nytt liv. Han blir åkerbrukare. Han var den förste som anlade en vingård.

Men – vad skapade detta? Frestelser, som drabbar någon annan. Berusning av vinet. Utslagenhet. Som Noas son Ham blev vittne till. Oförskyllt.
Ham berättade för sina bröder, Sem och Jafet, om vad han sett. De skylde Noa, för att ingen fler skulle se. Det ter sig gott.

Men varför förbannar Noa Ham? För att han oförskyllt råkat se Noas nakenhet, hans utslagenhet. Och varför straffas Ham genom sin son Kanaan? Vari ligger logiken i detta?

Noa går ur tiden, efter 950 års vandring på jorden. Hans söner, deras söner, och deras söner vandrar vidare på vår jord. De sprider sig, i generation efter generation, ut över jordens land. I tiden efter flodens tid.

Hela jorden hade samma språk och samma ord. (1 Mos 11:1)

Några människor flyttade österut, och fann en dal i Shinar. Där slog de sig ner, och byggde sin stad. Där byggde de också ett torn, som skulle nå upp till himlen – så att alla skulle se deras stad, så att alla skulle hitta dit, så de skulle slippa vara skingrade över hela jorden.

När Herrens såg detta slog han sönder deras tanke om enhet, genom att ge människorna olika språk och genom att skingra alla människor över jordens yta.

Varför skapar Herren splittring?
Varför slår han sönder enheten, och det som byggs i syfte att samla?
Är inte enheten god?
Bygger Herren hinder för närheten och enheten?
Skapas ondska i enheten, eller skapas livets goda genom splittringen?
Hur skall bilden ses?

Sem lever vidare i sin tid. Han föder söner, som föder söner, som föder söner. De lever och verkar, i generation efter generation. I Sems led föds Abram. Abrams hustru hette Saraj. Abrams far, Terach, utvandrade med sina närmaste. De lämnade Ur i Kaldeen, för att färdas till Kanaan. Så långt kom de inte. De stannade i Harran.

Terach – far till Abram, Nachor och Haran.
Haran – far till Lot. Haran dog i Ur, medan de alla var kvar i Kaldeen
Abram – gifte sig med Saraj.
Nachor gifte sig med Milka, dotter till Haran.

Läser jag rätt? Gifter sig Nachor med Milka, dotter till Haran. Haran, som är bror till Nachor? Gifter sig Nachor sålunda med sin brorsdotter?

De lämnade Ur, i Kaldeen – för att utvandra till Kanaan. De kom inte så långt. De stannade och fortsatte sitt liv i Harran.

Terachs livstid blev 205 år. Terach dog i Harran. (1 Mos 11:32)

En ny tid, och nya händelser visar sig.

Herren talar till Abram.

Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelsen som du har fått.

Abram lyssnar, tror och gör.
Han tar med sig sin brorson Lot, och sin hustru Saraj. De vandrar till Kanaan.
När de nått den heliga platsen vid Shekem – Orakelterebinten – byggde Abram ett altare åt Herren, som uppenbarat sig för honom.

Abram blev kvar en tid i Kanaan, men blev allteftersom tvungen att flytta. Det blev hungersnöd, och familjen blev tvungen att flytta till Egypten. Nästan där blev Abram rädd. För egyptierna och för deras farao. Han utgav sin hustru för att istället vara sin syster. Hon fördes till faraos hov, och som tack fick Abram får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler. Herren vredgades för Sarajs skull. Han lät plågor drabba farao, som insåg vad som var vad – och befallde sina män att föra Abram, med familj och ägodelar, ut ur landet.

Abram, Saraj och Lot lämnade Egypten. De var nu rika, i överflöd. Deras hjordar och deras herdar krockade och de blev tvungna att dela sig. Lot valde Jordanslätten och Abram valde Kanaan.

… Så skildes de från varandra. Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot herren. (1 Mos 13: 11-13)


När Lot och Abram skilts åt lovade Herren land åt Abram. Land åt honom, och hans ättlingar för all framtid.


….fortsättning följer……strax….

Låt oss fångas ....

Det snöade häromdagen
Det lyste upp
Vackert och ljust
En kvällspromenad långt ute på landsbygden gjorde sig möjlig

Det var så ljust
Att vi glömde reflexvästen

Nu har snön smält bort.
Kvar är lite hal is, på sina ställen
Det ljusa har bytts mot kompakt mörker

Vårt vinterväder i denna tid är, trots att vi går mot
vårens ljusare tider,
grått, regntungt, ruggigt

Låt oss inte förvillas av mörkret
Dagen är fylld av glädje

Glädje i möten
Med människor

Glädje i händelser
Som tillför kraft

Låt oss inte nedslås av mörkret
Låt oss fångas av den positiva kraften

I glädje över
Livets,
Fredens och
Människans
Alla möten

Herre
Lär oss se
Det positiva i livet
Lär oss
Att inte låta mörkret härska
Utan låta ljuset fylla oss med kraft
Amen

Jesaja 9:2, 9.6

Allvis

Härskare

Gudomlig

Hjälte

Evig

Fader

Fredsfurste

Det är dags för en förändring...

Det är dags för en förändring

Vårt liv här är kort
Tillfälligt
Vi ser att det ofta är svårt att bryta upp från den vardagliga tryggheten
Vi stannar i vår vardag fast vi finner den otillräcklig
Vi ser att otrivsel, otillräcklighet - skapar ohälsa
Vi ser jakten efter materiella värden, eller mammons ting, som inte tillför

Det är dags att bryta
Medan tid är

Bryta med det som skapar ohälsa
Ohälsa för den fysiska kroppen
Ohälsa för den andliga kroppen
Ohälsa för vårt förhållande till vår levande jord,
var för sig, och tillsammans

Nu är tiden här
För att skapa förändring

Tid att skapa, byta, bryta
Bryta överflödet och generera hälsa

Var för sig, och tillsammans

Rörelse, Föda, Andlig närvaro
Kropp och själ
I en väl vägd ordning
Det är dags för förändring

Förändring
I det lilla
I vardagen
I det större
För oss själva
För jordens väl
För vårt allas väl

Vad består din i?
Vad kan du, och jag, och vi
göra
som är en förbättrande förändring?

Yvs inte över morgondagen,

du vet inte vad den bär i sitt sköte.
Ords 27:1