Noomi & Rut - kvinnor med omsorg

Noomi och Rut.
Kvinnor med omsorg om varandra.
Kvinnor med omsorg om tidens rätt.

På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet.
Människor bröt upp och sökte sig till nya platser. De sökte sig till nya främmande platser för att skaffa sig ett bättre och lättare liv. Precis såsom många människor gör idag, när livet blir för svårt.

De flyttade från Betlehem, i Juda, till Moab. De flyttade från väster om Döda havet, till öster om. Han, Elimelek, och hon, Noomi, och deras två söner, Machlon och Kiljon. De slog sig ner i Moab och levde vidare i sina liv.

Kanske brukade de jorden, sålde och köpte, köpslog om gods av olika slag, umgicks med grannar och vänner, delade måltider, firade årsdagar och sörjde när tidens tand värkte i deras liv. De levde vidare, sådär som vi gör, allteftersom, tills makens liv en dag tog slut. Kanske dog han i strid. Kanske dog han av sjukdom. Kanske dog han av en olyckshändelse.

Oavsett skälet till att hans liv tog slut, ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Sönerna, Machlon och Kiljon, fann varsin hustru. De kom från det området där de nu bodde. Öster om vattnet, öster om bergen. De kom från Moab. Hustrurna, Orpa och Rut, ingick sedan i familjernas hushåll, stretade i den tidens liv och levde tillsammans. Som livet då var. Lite annorlunda än vårt. Lätt ibland, och slitsamt ibland. Men alltid annorlunda än vårt.

Det gick en tid, en tid av alla deras liv. Ett liv med bruk, köpslående, umgänge, måltider och årsdagar. År, efter år. En tid med liv, en tid med glädje och en tid med sorg.

Sedan kom döden emellan, igen.

Sönernas tid, Machlon och Kiljons tid var ute. Kanske dog de i strid. Kanske dog de av sjukdom. Kanske dog de av olyckshändelser.

Oavsett skäl till att deras tid var slut. Så ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Det var nu bara kvinnorna kvar. Noomi, Rut och Orpa. Vi ser inga barn. Vi ser inga män. Vi ser inga släktingar vid deras sida. Vi hoppas och tror ändå, att det fanns några vid deras sida. Där och då. Där de levde, stretade och brukade i sina liv.

Noomi, den äldste av de tre, modern i huset, fann att det var tid för att återvända hem.
Hem, till sitt Betlehem, i Juda, på andra sidan havet, på andra sidan bergen. Väster om.

Förutsättningarna var nu bättre där. Som det nu var. Tre ensamma kvinnor. Noomi, som den äldste och kanske ledande av de tre. Noomi, en på sitt sätt ensam kvinna, i främmande land. Så de började sin vandring, åter hem. Men Noomi insåg strax att det som var hennes hem, inte vara Ruts och Orpas hem. Hon såg att de kanske skulle få det lättare kvar, här i det som var deras hem. Här i det som var deras land. Det moabitiska kvinnornas hem, här i Moab. Strax öster om havet.

Orpa stannade i Moab. Rut stannade vid Noomis sida. Hennes hem, hennes kärlek, hennes omsorg och hennes liv fanns vid Noomis sida. Ett val, som påverkar. Ett val, som skapar värde för fler. Ett val, som ger återverkningar på framtidens regenter och landens utveckling. I Ruts linje, några generationer senare, finner vi Kung David. Om inte Rut vandrat vid Noomis sida, hade historien sett annorlunda ut. Inte bara för Rut, eller Noomi. Utan kanske också för dig och för mig. Och för hela vår värld.

Noomi och Rut vandrade hem, till Juda land, till Noomis Betlehem.

Där var det skördetid. Noomi och Rut saknade försörjning, och Rut gav sig ut för att plocka rester efter skörden. Hon gav sig av för att på andras fält plocka rester av det som lämnats kvar. Det var ett farligt uppdrag. Hon var utsatt. Ensam och utsatt, i en allt annan än enkel tid. Ensam och kvinna. Utan skydd.

På fältet mötte henne vänlighet. Hon möttes av någon som hört att hon i godhet och omsorg stannat vid sin svärmors sida, hon möttes av någon som insåg vem hon var. Hon möttes av någon som såg sin roll i ansvaret för sin nästa. Även när detta nu var en kvinna från fjärran.

Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.

Så lät beskyddarens tanke. Omsorgen tryggade. Det gav lättnad i livet för Rut och för Noomi.

Det var Boas mark. Boas hörde till Noomis makes släkt. Boas mötte henne med vänlighet och omsorg. Han lät henne plocka resterna efter skörden, han bad skördarna hålla omsorgens uppsikt över henne, han lät hennes äta och dricka.

Rut bodde hos Noomi, hjälpte henne, fanns vid hennes sida. Noomi fanns också vid Ruts sida. Höll henne i sin omsorg, vårdade och gav henne av sin klokskap och ledning. Rut fortsatte sin skörd av resterna på Boas åkrar. Dag efter dag, tills skörden var klar. I tysthet, men nära. Utanför, men ändå i kretsen av skydd.

Tiden gick. Noomi önskade trygghet för sin Rut. Hon gav henne råd att visa sin trofasthet till Boas. Boas, som hade ett ansvar för Noomi och för Rut, genom släktens band. Men inte ännu sett och tagit det. Han fångade det, så snart han såg.

I berättelsen hör vi att någon annan stod före i ansvarsledets ordning, men Boas lotsade och ansvarade. Han tog sin roll. Rätt. Ordningen tog form. I ansvar, utan utnyttjande. I tidens ordning. På det sätt som föreskrevs då. I tidens rätt.

Tiden gick. Rut fick Boas. De fick en son. Som fick en son. Som fick en son. Som hette David. Kung David. Smord till kung. På Herrens uppmaning. Med Herrens beskydd.

Rut, Noomi och Boas. Människor med livsmod, som ger livsmod. Som ger omsorg om varandra. Människor som sätter spår. Historiens spår. Vardagliga spår. Omsorgens spår.

Rut. Just detta var en historia om Rut. Hon var en kvinna med rätt. Hon tog ansvar. För Noomi. För sin nära och kära. Det gav gott, för henne, för Noomi, för Boas och säkert för många, många fler.

Herren vandrade vid deras sida. I deras nöd och i deras glädje.
I omsorg och med stöd.

Rut.
Historien om gott.
Historien om rätt.
Historien om omsorg och kärlek.



2008-02-24