Gud skapade världen..... (1 Mosebok)

Gud skapade världen.

Han skapade ljuset, och satte gränsen mot mörkret.
Han skapade himmel, hav och vatten och satte gränsen mot jorden.
Han skapade grönskan, örter och träd.
Han skapade sol och måne, han skapade dag och natt.
Han skapade levande varelser av olika slag. Fyrfota, fåglar och kryp.
Han skapade också människan.

Mannen och kvinnan.
Till sin avbild, och som varande över de övriga varelserna.
Han skapade i tanke på gott.
Han såg att det han skapade var gott.

Men han planterade ändå kunskapens träd, där, mitt i allt det goda.
Han planterade det just där.
Mitt i.
Som en frestelse.

Redan från början fanns den där.
Frestelsen.
Risken att dras till det förbjudna,
det som skapar blygsel, rädsla, egna personliga värden och vandring på en annan sig än den som tillför värden till livet.
Till det goda livet, som tillför värden till alla – tillsammans.

Gud skapade himmel och jord.
Han formade Adam från jorden på marken.
Han formade Eva från Adams revben.
För att de skulle vara tillsammans, i en god värld.

Frestelsen blev för stor.
De åt av trädet.
De åt av det som var planterat just där.
För dem att inte ta del av.

Varför planterade Herren trädet just där?
Varför utsatte han dem för den prövning,
som han bör ha sett att de inte klarade av?
Varför utsatte han sin egen skapelse
för denna frestelse?

Eva föder Kain, Abel och Set.
I Kain finns vi ondskan, kanske som ett resultat av avundsjukan och missunnsamheten mot sin bror.
Eller kanske som ett resultat av en frustration och sorg.
Kain var inte sedd.
Kanske var det just det, som gjorde att Kain dödade sin bror.
Herren såg honom inte.
Han utsatte honom för frestelsen, för synden, och Kain mäktade inte stå emot den själv.
Kanske var det prövningen, att inte vara sedd, att bli ratad, som gjorde Kain liv till utanförskap.

Set, Evas tredje son och Kains bror, föder Enosh.
Enosh föder en son, som föder en son, som föder en son.
Många generationer senare, i Sets led neråt, finner Noa sin väg till jordelivet.

Noa som själv fick tre söner med sin hustru; Sem, Ham och Jafet.

Nu har många år gått sedan Gud skapade världen. Människor har levt, i glädje och sorg. De har format sina liv efter de förutsättningar som då rådde och tillsammans med de människor de mötte. Herren har vandrat i deras liv, alltsedan de började åkalla Herren, vid Enosh.s tid. Vid Set.s sons tid på vår jord.

Vid Noas tid insåg Herren att ondskan spritt sig stort.

Det verkar som han inte riktigt räcker till. Som att han inte når, inte förmår se – var och en som behöver hans ton. Han frustreras och räds, han längtar tillbaka till från början. Han ångrar sin skapelse.

Borde han inte bara ha ångrat skapelsen av kunskapens träd?
Borde han inte bara ha ångrat skapelsen av frestelsen?

Han ångrar sin skapelse, och lägger sin kraft på förstörelsen.
Han ber Noa om hjälp för att inte förstöra allt. Noa, som personifierar den goda kraften. Kraften som lever i godhet.
Det som ändå visar att något gott fanns i allt det skapade.

Noa bygger sin ark av goferträ. Han inreder och bestryker med beck. Han samlar sina anhöriga – man och kvinna, han samlar jordens levande arter – hane och hona. Han samlar växter, örter och all slags föda.

Herren täcker jorden med vatten.
Högt över alla breddar.

Herren utplånade allt som fanns på jorden.

Eller nästan allt.
Kvar blev Noa och de som vandrade vid hans sida.

Gud utplånar allt, men skapar ändå förutsättningar för att börja om på nytt.
Han river ner, men skapar en grund för att också bygga nytt.
Han gör sitt yttersta för att riva ondskan, för att på nytt försöka bygga det goda.

Såg han det så?
Var det Guds tanke?

I berättelsen låter det som om Gud plötsligt uppmärksammade Noas belägenhet. Som om han inte tänkt, eller som om han glömt bort honom.


Gud lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.

Det vände för Noa, det vände för livet ombord och det vände för tidens gång.

Något nytt var på väg.

Det började på toppen av berget Ararat, där arken blev stående när vattnet sjönk undan.

Berget Ararat.
I östra Turkiet.
En slocknad vulkan.
Nu – 5 165 m öh.
Högt och ståtligt.

Noa, vän av Gud.
Noa offrade och tillbad.
Sin Gud.
Som fört dem tryggt till land igen.

Gud drabbas av insikt.
Ånger.
Igen.

Han lovar sig själv - att aldrig mer förbanna marken för människans skull.
Han lovar sig själv - att aldrig mer förstöra allt levande, som han nu hade gjort.

Så länge jorden består
Skall sådd och skörd, köld och värme
Sommar och vinter, dag och natt
Aldrig upphöra att skifta. (1 Mos 8:22)

Men han ser.
Han förstår.
Att människans onda uppsåt kommer att härja på vår jord.

Varför fångar han inte detta?

Står ondskan utanför hans kontroll?
Eller är den nödvändig, för livets gång?

Tillhör den Guds plan, eller står den utanför hans kontroll?

Gud välsignar Noa och hans söner.
Han ber honom vara fruktsam och föröka sig.
Han ger, igen, människorna makten över djuren.
Som ett högre väsen.

Han instruerar om födan, och han hotar med straff när människor dödar människor.
Straff, utgjutande av människoblod. Av människor, gjorda till Guds avbild.

Gud lovar.
Han ingår ett förbund med Noa, hans söner och deras efterlevande.
Aldrig mer.
Aldrig med skall alla varelser utplånas av flodens vatten.
Aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.

Livet går vidare. Noa bygger ett nytt liv. Han blir åkerbrukare. Han var den förste som anlade en vingård.

Men – vad skapade detta? Frestelser, som drabbar någon annan. Berusning av vinet. Utslagenhet. Som Noas son Ham blev vittne till. Oförskyllt.
Ham berättade för sina bröder, Sem och Jafet, om vad han sett. De skylde Noa, för att ingen fler skulle se. Det ter sig gott.

Men varför förbannar Noa Ham? För att han oförskyllt råkat se Noas nakenhet, hans utslagenhet. Och varför straffas Ham genom sin son Kanaan? Vari ligger logiken i detta?

Noa går ur tiden, efter 950 års vandring på jorden. Hans söner, deras söner, och deras söner vandrar vidare på vår jord. De sprider sig, i generation efter generation, ut över jordens land. I tiden efter flodens tid.

Hela jorden hade samma språk och samma ord. (1 Mos 11:1)

Några människor flyttade österut, och fann en dal i Shinar. Där slog de sig ner, och byggde sin stad. Där byggde de också ett torn, som skulle nå upp till himlen – så att alla skulle se deras stad, så att alla skulle hitta dit, så de skulle slippa vara skingrade över hela jorden.

När Herrens såg detta slog han sönder deras tanke om enhet, genom att ge människorna olika språk och genom att skingra alla människor över jordens yta.

Varför skapar Herren splittring?
Varför slår han sönder enheten, och det som byggs i syfte att samla?
Är inte enheten god?
Bygger Herren hinder för närheten och enheten?
Skapas ondska i enheten, eller skapas livets goda genom splittringen?
Hur skall bilden ses?

Sem lever vidare i sin tid. Han föder söner, som föder söner, som föder söner. De lever och verkar, i generation efter generation. I Sems led föds Abram. Abrams hustru hette Saraj. Abrams far, Terach, utvandrade med sina närmaste. De lämnade Ur i Kaldeen, för att färdas till Kanaan. Så långt kom de inte. De stannade i Harran.

Terach – far till Abram, Nachor och Haran.
Haran – far till Lot. Haran dog i Ur, medan de alla var kvar i Kaldeen
Abram – gifte sig med Saraj.
Nachor gifte sig med Milka, dotter till Haran.

Läser jag rätt? Gifter sig Nachor med Milka, dotter till Haran. Haran, som är bror till Nachor? Gifter sig Nachor sålunda med sin brorsdotter?

De lämnade Ur, i Kaldeen – för att utvandra till Kanaan. De kom inte så långt. De stannade och fortsatte sitt liv i Harran.

Terachs livstid blev 205 år. Terach dog i Harran. (1 Mos 11:32)

En ny tid, och nya händelser visar sig.

Herren talar till Abram.

Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelsen som du har fått.

Abram lyssnar, tror och gör.
Han tar med sig sin brorson Lot, och sin hustru Saraj. De vandrar till Kanaan.
När de nått den heliga platsen vid Shekem – Orakelterebinten – byggde Abram ett altare åt Herren, som uppenbarat sig för honom.

Abram blev kvar en tid i Kanaan, men blev allteftersom tvungen att flytta. Det blev hungersnöd, och familjen blev tvungen att flytta till Egypten. Nästan där blev Abram rädd. För egyptierna och för deras farao. Han utgav sin hustru för att istället vara sin syster. Hon fördes till faraos hov, och som tack fick Abram får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler. Herren vredgades för Sarajs skull. Han lät plågor drabba farao, som insåg vad som var vad – och befallde sina män att föra Abram, med familj och ägodelar, ut ur landet.

Abram, Saraj och Lot lämnade Egypten. De var nu rika, i överflöd. Deras hjordar och deras herdar krockade och de blev tvungna att dela sig. Lot valde Jordanslätten och Abram valde Kanaan.

… Så skildes de från varandra. Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot herren. (1 Mos 13: 11-13)


När Lot och Abram skilts åt lovade Herren land åt Abram. Land åt honom, och hans ättlingar för all framtid.


….fortsättning följer……strax….