22.a efter Trefaldighet - Frälsningen

22.a efter trefaldighet - 2008-10-19.
Frälsningen.

GT Jesaja 2:2-5
Epistel 2 Pet 1:2-8
Evangelium Joh 12:35-43
Psaltaren 62:10-13

Ps. 62:10-13

Bara en vindfläkt är människorna,

de dödliga endast ett bländverk.

Läggs de i vågskålen höjer den sig,

ja, de är lättare än luft.

Lita inte till våld,

sätt inte ert hopp till rövat gods.

Om än er rikedom växer,

förtrösta inte på den.

Ett har Gud talat,

två ting har jag hört;

att Gud har makten,

du, Herre, är trofast

Du lönar var och en

efter vad han har gjort.

.

Läs den igen.

Och sedan en gång till.

Säg mig sedan - vad betyder orden för dig?

.

Jag tänker kring texten....

.

Herren lönar var och en, efter vad han eller hon har gjort.

- tillsammans med att bara han kan döma.

Inte jag, inte du, inte någon annan.

Vi lönas efter vad vi gör, efter de förutsättningar som vi har.

Så måste det nog vara, att vi lönas efter vad vi gör, utifrån de förutsättningar vi var och en har.

Jag kan bidra, göra, tillföra - utifrån mina gåvor och kunskaper. Och det är oxå min skyldighet att göra det, kan jag tänka. Att jag måste dela med mig av det jag kan, för andra, till andra - för att stå till deras tjänst, när jag kan, förmår och bör. För visst måste jag kunna det? För visst är det min skyldighet? För visst måste det vara så att det är just så Herren tänkt, när han skapade mig med just de förutsättningarna som just jag har?

Ibland slirar vi, tänker att det får någon annan göra, eller att det inte är mitt ansvar. Men kanske är det just mitt ansvar. Att besöka en behövande, att bidra med min kunskap fast jag inte tycker att jag riktigt kan eller vill. Även om det inte ger mig rikedom eller gods eller upphöjelse av de levande på vår jord.

Det räcker att Herren ser våra tag, och vår omsorg om vår nästa.

.

Jag läser vidare i episteltexten (Andra Petrusbrevet 1:2-8), där frågan om begäret uppmärksammas. Begäret efter mer. Begäret som vi ständigt uppmärksammar, utsätts för och nästan inte kan hålla oss borta ifrån. Det kräver en ständig tanke. Det besöker oss igen, och igen, i olika former och skepnader. Jag tar åt mig uppmaningen - att till tro foga styrka, till styrkan foga kunskap, till kunskapen foga självbehärskning, till självbehärskningen foga uthållighet, till uthålligheten foga gudsfruktan, till gudsfruktan foga omtanke och till omtanken foga kärlek.

Jag strävar efter att hålla begäret borta, och att sprida kärlek i stora mått på min färd genom livet. Jag lyckas ibland, och misslyckas ibland. Jag försöker igen.

.

Herre

Lär mig att se just det som är viktigt.

Just det som just jag är tänkt att utföra.

Här och nu.

I din tjänst.

Amen

Kristi Förklaringsdag

Kristi Förklaringsdag

6 juli 2008

Tema; "Jesus Förhärligad"

Andra Mosebok 40:34-38
Uppenbarleseboken 1:9-18
Lukasevangeliet 9:28-36

Jesus är höjd till skyarna
Av sin far, och av hans efterföljare
Höjd till skyarna
- i tanke, i ord och i handling

Förhärligad
Höjd
ur många perspektiv

Petrus, Johannes och Jakob föll i sömn när Jesus bad.
Man kan undra över deras uthållighet.
Men - de vaknade, och de såg Jesus härlighet.
De såg hans förvandlade ansikte, hans vita och lysande kläder

Strax därefter en röst - Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.

De såg och de hörde
Jesu härlighet
och Herrens tydliga ord.

Detta är min son, den utvalde.
Lyssna till honom.

Skräckslagna, förundrade, fundersamma, längtande, tigande - vandrade lärjungarna vidare vid Jesu sida. Var sak har sin tid.

Tack, Herre
För att du givit oss din son
att lyssna på
att följa
att tillbringa tid och reflektion tillsammans med

Tack, Herre
För att du givit oss din son
att lyssna på
Amen

Människan är....

Människan är till sin natur rationell och förnuftig.
Människan bär frihet och möjlighet att välja mellan ont och gott.

Det är svårt ibland, men valet och den aktiva handlingen är var och ens. Var och ens handling, som en rättighet och skyldighet.

Ibland påverkas vi stort av andras handlingar och våra valmöjligheter blir färre och annorlunda, men visst är valen fortfarande våra egna?

Utgångspunkten måste vara att människan är medveten och råder över sina egna handlingar, och därtill även ansvarig för de handlingar hon gör.

Människan är unik och viktig. Oersättlig, såväl rent faktiskt som i ekonomiska mått. Ingen annan människa får äga, kränka eller skada en annan människa. Så måste det vara.

Varje människa är unik och oersättlig. Varje människa har samma värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller andra förutsättningar i livet. Människovärdet är knutet till existensen, ingenting annat.

´

Människan har såväl fysiska, psykiska som andliga behov. Varje individ har olika behov, i olika tid och i olika skeden genom livet. Dessa behov skall värnas, i varje stund. Av var och en, och för var och en.

´
Den enskilda människan bär ansvar för sitt liv, sina resurser, sina beslut och handlingar. Ansvaret gäller såväl de egna som de gemensamma resurserna, ansvaret gäller också våra medmänniskor. I ansvaret ligger rättvisa i förhållande till oss själva och till varandra, till livet och till vår jord - där ligger också måttfullhet, mod och praktisk klokskap, men även om omsorg och kärlek. Vi behöver begrunda och handla efter detta, i varje stund av våra liv. Detta gäller t ex i kyrkan, i arbetslivet, med familjen och med vännerna, i ensamhet, tillsammans och även i frustrationens ensamhet och sorgetimmar.

I måttfullhetens tanke, av hänsyn till natur och till varandras fortsatta varande på vår jord bör vi, var och en, fundera kring konsumtionssamhället. Vilka varor behöver vi egentligen? Är det något vi kan vara utan? Kan vi använda våra medel, våra resurser på annat sätt - som bättre ger plus till oss själva, varandra och till vår jord?

Människan strävar efter social samvaro och gemenskap. Hon mår bäst av att leva i en gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande, medmänsklighet och kärlek. Huvudregeln - vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem - är en god och viktig tanke, som vi bör bära med oss varje dag. Denna tanke gäller i alla led, och för varje person. Omtanke, ansvar, kärlek - till dig själv, och till din nästa.

´

Varje människa är av vikt, såväl för sig själv som i den större gruppen. Vi är beroende av varandra, vi kan inte utvecklas i ensamhet. Vi behöver ingå i olika gemenskaper för att bli sedda och kompletterade. Vi behöver utvecklas tillsammans med andra, i olika konstellationer. Utan detta kan vi inte växa. Vi behöver betona varandra, och vi behöver betona gruppen. De båda är av vikt - för just individ och det kollektiv vi tillhör.

´

Människan är till sin natur rationell och förnuftig - men ibland väljer vi fel, begår misstag. Ibland gör vi det medvetet och ibland missar vi en tanke i vårt rationella och förnuftiga tankespår. Vi är ofullkomliga, och vår värld är ofullkomlig. Vi begår alla misstag. För detta måste vi kunna förlåtas. Vi måste också kunna förlåta de, runt omkring oss, som begår misstag. Vi måste kunna hjälpa, hjälpas, att åter hitta rätt och fatta rationella, förnuftiga och omsorgsfulla beslut - för oss själva, för varandra och för vår värld. Vi måste hjälpas åt. Inte i översitteri, inte i beslut över varandra där vi tar bort varandras egna förutsättningar och val.

'

Vi måste hjälpas åt - i syfte att göra denna plats till en bättre plats för oss alla.

´

Herre

Hjälp oss

att skapa gott för varandra

Hjälp oss

att leda oss på rätt stigar

Hjälp oss

att inte göra misstag

som skadar oss själva, varandra och vår jord

Tack, Herre

för att vi får vandra med dig

Amen

6.e söndagen efter Trefaldighet - "Efterföljelse"

29 juni 2008
6.e söndagen efter Trefaldighet
"Efterföljelse"

1 Kung 19:19-21
1 Kor 9:19-26
Lukas 9:51-62

Välkommen.
Att ansluta till vägen som leder till målet.
Något uttrycker det som en tävling.
Där vi försakar allt för att nå målet.
Eller kanske är det en starkt vald livsstig,
som inte känns som ett försakande.

Välkommen.
Att ansluta till vägen som leder till målet.
Vik inte av.
Tveka inte.
Vandra med oss.
Tag med dina vänner.
Tag med alla du möter.
Berätta om det goda livet.
Berätta om det som är av vikt.

Välkommen
Att ansluta till vägen som leder till målet

Låt oss följa Honom
dit han leder oss.

Herre

Led oss rätt

Låt oss inte svikta

Låt oss tydligt se

Vilken väg vi skall vandra

Lär oss att vandra på den väg

som leder oss till målet

Dag för dag

utan sidospår

Amen

Låt oss hela denna vecka, när söndagens tema är Efterföljelse, fundera kring söndagens texter och hur det påverkar våra liv. Här och nu, och i de kommande dagarna vi har framför oss. Hur påverkar de oss, och vårt levnadssätt?

Den helige Johannes Döparens dag..

Söndagen 22 juni 2008
Den helige Johannes Döparens dag...
Den högstes Profet

Johannes.
Särskilt utvald för en uppgift.

Johannes skulle gå före
för att bana väg för Herren

Bana väg för Herren
Så att hans folk skulle få veta
att fräslningen är här
med förlåtelse för deras synder

Johannes var utvald för en särskild uppgift
Precis som du, och jag, är
utvalda för en särskild uppgift

Skapade unika
Utvalda och skapade
unika

Låt oss alltid minnas just det.
Att vi är unika, utvalda och skapade
av Gud.
Att han ser oss, och omsluter oss.
Låt oss stanna hos honom, och tillbe honom.

Herre
Tack, för din omsorg
Tack, för din skapelse
Amen

Denna söndags texter finner du i;

Jesaja 42:5-9

Apostlagärningarna 10:37-38

Lukasevangeliet 1:67-80

Frid....tappa inte modet....

Johannes 14:27

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

Jag ger er inte det som världen ger.

Känn ingen oro och tappa inte modet.

´

Idag är en ny dag, med glädjeämnen och med prövningar.

Vi möter människor som vi inte förstår, vi våndas och vi blir missförstådda.

Men vi möter oxå människor och värden som tillför - tillför omsorg, kärlek och värde i några olika sorters mått.

´

Låt oss förhålla oss, på rätt sätt, till alla livets företeelser och till livets alla möten.

Kanske kan vi göra livets allt, till just tillförande - när vi förhåller oss "rätt" till dem.

´

Låt oss göra vårt yttersta för att ta emot och bära den frid vi givits.

Låt oss känna trygghet i detta och avstå från livets oro.

Låt oss lägga våra liv i Herrens händer.

´

Herre

Hjälp oss, led oss, stöd oss

att ta emot det du ger oss,

den frid du ger oss

Hjälp oss, led oss, stöd oss

att skaka av oss livets oro

och istället se att du bär oss

hela vägen

Herre,

hör vår bön

Amen

Sorg....

Gör det du måste.

Sörj.
Lid.
Bearbeta.
Tala.
Tig.

Men glöm inte livet och dina nära.

Klok "levning" förlänger livet....

Hur stressade får vi vara, innan olyckorna händer? Innan vi går sönder? Innan hälsan slår slint i vår kropp? Innan vi förstör för oss själva, och för andra?

Du kör i 80 km/h på en 70-väg, lite för fort, men bara lite - men var går gränsen, och vad leder det till? Du kör för fort. Fortare än du får. Fortare än vad som är lämpligt, men du tror att du klarar det. Men gör du det, egentligen?

Du kör för fort, men bara lite - samtidigt ligger det bilar bakom dig som vill köra om. De stressar och hetsar lite. Det är lite kurvigt, lite smalt och lite möten. Din stressnivå går upp.
Jag, som kör "bara lite" fel, blir stressad av de som ligger nära där bakom, och inte riktigt kommer om. De som ligger bakom och inte kommer om, blir stressade av det. Det är förutsättningar som kommer till. Som stör, som jag inte riktigt kan räkna in. Eftersom jag inte helt kan se hur de spelar roll.

Samma sak gör jag genom resten av livet. Jag "kör" lite för fort, stannar inte vid riktigt alla stopptecken och ser inte hela bilden klar. Det finns förutsättningar som kommer till, som stör, som jag inte riktigt kan se och därmed inte helt hantera.

Ett av dagens stora samhällsproblem, stressen, når oss ständigt. Pockar och drar.

I trafiken är den påtaglig. Där skapar den olyckor vare sig vi är laglydiga eller trafiksyndare - eftersom det finns några av varje sort. Vi skapar stress omkring oss i båda riktningar. Och vi har inte full kontroll på varandra. Det finns inte tid till det.

Samma sak är det i samhället i stort. Stressen fångar oss, och hindrar förekomsten av samtal och möten. Ingen har tillräckligt med tid - eller tar sig den tiden - att se varandra, att se problemställningar och att fånga dem tillsammans. För visst är det så, att vi hela tiden påverkas av varandra, av varandras liv och föreställningar - som vi inte riktigt kunna räkna in i den bild vi skapar om oss och vår livssituation? Eller är bilden och alla förutsättningar klara?

Varför kan vi inte tillsammans ge livet en riktig chans? Genom att följa livets hastighetsbegränsningar - genom de mått där vi egentligen mår bra?

Istället för att köra för fort, såväl i bilen som i livet, kan vi följa den takt som vi mår bra av och som vi egentligen är avpassade för. Det skapar en bättre miljö, det skapar lugn i trafiken, det skapar bättre hälsa för var och en.

Livssäkerhet är något som vi kan skapa tillsammans. Att komma fram helskinnad dag för dag, genom livet, måste vara målet med livets händelser oavsett vad det gäller för företeelser. Då är det ju ganska dumt att medvetet sänka sina chanser till detta genom att köra genom livet för fort.

Klok "levning" förlänger livet och ger det kvalitet. Det bygger omsorg och välmående, såväl för oss själva, som för andra. I det kloka kan ligga olika ingredienser. Några viktiga, riktigt viktiga ingredienser är;

- en god dos själslig vård, stillhet
- en god dos nyttigt inmundigad kost
och
- en god dos motion.

Men vad är detta?

Själslig vård. Stanna en stund. Reflektion, meditation och mental omsorg. Gör det goda för ditt intellekt och gör det goda för ditt inre lugn.

Nyttig kost. Ät rätt. Det finns många goda råd, och du måste finna ditt rätt och din rätt. Det som håller din kropp i rätt form och i rätt fas, den som gör att du mår riktigt bra - inte bara tillfälligt lustfyllt, utan oxå bra på sikt.

Motion. Springa, cykla, promenera, golfa, åk skidor - eller precis det som är bra för just dig. Motion, är att röra på sig en stund om dagen. Det behöver inte vara på löparbanan, men det behöver röra din kropp. Det behöver inte pina, det räcker att njuta.

Stanna en stund. Det tillför till ditt liv, och kanske oxå mitt......

Bönen - Bönsöndagen 27 april 2008

Bönsöndagen
2008-04-27

Bönsöndagen infaller den femte söndagen efter påsk - och 35 dagar efter påskdagen.

Matteus 6:5-8
Det är tid för bön.

Det är visserligen alltid tid för bön, men idag skall vi uppmärksamma den lite särskilt.

I Matteus text för idag talar Jesus om bönen – som ett samtal mellan dig och Gud, inte som något som skall skyltas med, eller skryta med. Utan något förtroligt, er emellan - oss emellan.

Det känns viktigt, tycker jag, att samtalet med Gud, bönen, är just det innersta och viktiga. Det som berör, det som spelar roll, det som gör ont, det som gläder, det som skaver, det som tillför – för var och en.

Just, det personliga - även om det personliga också kan röra stora frågor, såväl som det som bara rör dig själv egentligen.

Be - och ära! Till Gud. Be om stöd och ledning, be om förlåtelse och tacka. Och ära han som finns vid vår sida.

För Jesus var de osjälviska motiven av vikt. Inte att göra saker för att få egen uppmärksamhet som t ex att be i det offentliga när man inte annars gör det i sin egen kammare, i sitt innersta jag.

Där brister vi emellanåt. Vi, kanske alla lite till "mans" emellanåt, kan tro att det "tar" mer, när det hörs eller syns - men just den tanken visar sig vara felaktig. Där får vi ta ett steg tillbaka från tid till annan, och reflektera, samtala och vara i vår egen stillhet - med Gud. Inte själva, sålunda, utan med Gud.

Gud vet precis vad vi behöver, innan vi ens behöver be om det, så vi behöver inte tala högt, eller upprepa, eller formulera med fina ord. Det räcker med en bön från hjärtat. Såklart kan också den vara uttalad i offentlighet, upprepad eller vara formulerad med fina ord – men huvudpoängen är; menar du vad du säger? Kommer din bön från hjärtat?

Ibland behöver vi också formulera oss i det offentliga, med fina ord, eller med vardagliga, stapplande ord - men vi måste ställa oss frågan varför. Vilket är syftet, respektive gång?

Ibland kan vi inte formulera oss. Alls.

Kanske är det så att vi, i vårt hjärta, inte kan formulera några ord, alls. Vi blir bara tysta, förblindande tysta – men även i detta kan vi be. Det gör inte något att vi inte finner några ord. Det är det fina i kråksången här.

Vi kan vara tysta. Med en tyst ordlös bön, i sorg eller glädje, eller frustration eller vånda eller i sprudlande lycka. Vi behöver inte formulera särskilda ord. Vi kan, men vi behöver inte - så.

Det ÄR INTE det utåt sett fina och välstädade som Gud ser. Han ser, och hör, din bön, din längtan, din närvaro och ditt innersta jag. Men glöm inte att ställa dig i hans led, i hans sfär. Glöm inte att lyssna, tala, vara - just med Gud. Låt inte dina tankar lämna honom, och hans omsorg om dig, om oss.

Ibland slår tvivlet oss. Om världen, om oss själva, om annat. Glöm inte! Att - när ditt tvivel landar i dig, eller du söker honom att tala med – då lyssnar han. Stanna då en stund. Lämna världen utanför en liten stund och överlämna dig till ditt samtal med Gud. Var där närvarande, i ditt samtal med Gud, inte på väg någon annanstans. Han är där, närvarande - då är det naturligtvis av stor vikt att vi är där också.

Vi tillber Gud, och ser att det är på hans väg vi skall vandra. Vår far, som är i himlen - tillber vi, med en önskan om helgande om hans namn, med en bekräftelse om att hans vilja är det vi vill ansluta oss till. Vi tillber Gud, som vi ber om, och längar efter gemenskap med.

Låt mig be en bön. Om du håller med i dessa ord, läs då gärna med. Tyst eller högt, avgör du själv. Det som betyder något – finns i ditt hjärta.

Vi läser från Matteus 6:9-13. Vår Far i himlen, vi ber att du skall bli ärad….

Vår fader, du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske,

på jorden så som i himlen.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,

utan rädda oss från det onda.

Jesus säger; Ja, om ni förlåter den som har gjort fel mot er, så er Far i himlen också förlåta er. Men om ni vägrar att förlåta andra, kommer han inte att förlåta er era synder.

Så – stanna en stund. Fundera över livets prioriteringar. Tala med Gud om dem, som i ett samtal mellan två som verkligen bryr sig om varandra. Varje dag, varje vecka, varje stund av värde i ditt liv.

Gud hör vår bön.
När den kommer från vårt hjärtas röst.


Herre
Tack, för att du hör vår bön
I vår längtan, i vår glädje och i vår sorg.
Amen

Mitt samvete är rent.... (Ords 20:9)

Vem kan säga:

Mitt samvete är rent,

jag är fri från min synd.

Ords. 20:9

Ja, vem kan säga så?

Kan du, i denna tid, i denna dag?

Kan jag?

Har vi tänkt, som den vi är skapade att likna?

Har vi verkat, med det bästa för andra i vår tanke?

Nej, det brister än.

Låt oss försöka, än lite mer.

Låt oss se, låt oss verka, låt oss göra än mycket mer.

Herre

Hjälp oss rätt

på vår vandring genom livet....

Hjälp oss rätt

Amen

Idag längtar jag...

Idag längtar jag efter ett samtal, säger hon.
Bara ett enda.
Där någon talar med mig en stund.
Där någon lyssnar, ser mig och försöker förstå vad jag säger.
Eller än hellre, där jag får lyssna, se någon och få tillfälle att bry mig om.
Idag längtar jag efter ett samtal, säger hon, istället för denna ständigt kompakta tystnad.

Ja, det finns människor i vårt land som har det alldeles tyst omkring sig.
Tyst, som i att ingen ringer. Tyst, som i att ingen bryr sig om. Tyst, som i ingen utveckling i livet.
Köksklockan snurrar sakta vidare. Ett stilla tick-tack, som i att dagarna trillar på. Men utan kontakt med människorna runt omkring. Barnen är utflugna. De ringer ibland, men har fullt i sina liv. Sambon är ute, men det är tyst när han är hemma. Vännerna har liksom bara försvunnit. Syskonen likaså.

Förslagen är många. Engagemang, föreningsliv, arbetskamrater, studier. Men det fungerar liksom inte.

Vad gör vi för dessa? Vad gör kyrkans folk? Vad gör traktens människor? Vad gör jag?

Gud
Led oss till de ensamma
Led de som inte är ensamma, till de ensamma
Led oss, så att vi ser och hjälper varandra..
Amen

Predikaren 7:30 Gud gjorde människan enkel...

Dagens bibelord - Predikaren 7:30

Detta är vad jag kom fram till:

Gud gjorde människan enkel och rak,

men hon hittar på alla möjliga konster.

Så sant, så sant.

Visst kan vi många konster.

Sådana som vi kanske inte riktigt borde.

Men ibland finner vi oxå vägen till det enkla och raka.

Det gör onekligen livet lättare.

-

Hur lever du, just idag, i tanken som Gud tänkte sig när han skapade oss?

-

Att Växa i Tro.....

Femte söndagen i påsktiden
Söndagen infaller 28 dagar efter påskdagen.
Temat är ”Att växa i tro”.

Texter för denna dag;

Hosea 11:1-4
Första Johannesbrevet 4:10-16
Johannesevangeliet 16:5-11

Hosea 14:5-9
Första Johannesbrevet 3:18-24
Johannesevangeliet 15:10-17

(2008-04-20)
Jesaja 57:15-16
Galaterbrevet 5:13-18
Johannesevangeliet 17:9-17

Dag för dag växer barnen – och även du och jag.
Dag för dag växer världens folk. Var för sig, och tillsammans.
Dag för dag växer gräset, träden och blommorna.
Dag för dag växer kärleken, hatet och utanförskapet.

Allt levande växer, och är beroende av hur det möts och vilken näring det får. Känslor, kärlek, människor, liv – och vår tro…

Barnen. De soliga, glada, underbara små ungarna. De som busar och lever rövare, de som vägrar, övar, pressar, leker och pinar. De som sträcker sina små armar efter sina föräldrar och syskon för närhet och kärlek. De som längtar och ber efter uppmärksamhet. De som längtar efter att växa, att bli stora, att få göra mer och mer – i vår värld. Tillsammans med andra.

Barnen. Vad behöver de för att växa? Kanske behöver de näring. Näring, som mat och vätska, som omsorg, som tak över huvudet, som trygghet och kärlek. Ja, visst är det så. De strävar och längtar efter näring, för att kunna växa. Precis som blomman där ute, så behöver de sin näring – för att kunna växa. De behöver få göra, och öva. De behöver få sin uppmärksamhet – från sig själva, från sina vänner och från sina föräldrar. Ibland blir det svårt och tungt, men ibland bygger det kraft. Allt eftersom man lär sig, så växer man. Allteftersom man tillförs näring, så växer man. Näring, som mat, som kärlek, som uppmärksamhet, som uppgifter, som att någon ser vad de gör, och ser dem för vad de är.

De vuxna. Precis som du och jag. Behöver också näring, för att kunna växa. Var och en behöver ses, var och en behöver mat, vätska och omsorg. Var och en behöver någon sorts uppmuntran, och var och en behöver ses och uppskattas. Utan allt detta, är det svårt att växa. Ibland alldeles omöjligt.

Den som inte ses, eller den som är ensam – får svårare att växa, än den som uppmärksammas. För inte så länge sedan skrev Ove Sommar i Sändaren om barnen. Han skrev om killarna, som tilläts ta plats och busa och stoja, medan tjejerna igen, och igen, skulle vara tysta och snälla. Hur skall tjejerna kunna växa, när de begränsas och tystas, igen och igen?

Att växa i tro. Handlar också det om näring. För hur kan vi växa utan näring?

Näring – som ord och tanke. Näring – som handling och omsorg. Näring – som närvaro i tron.

Att växa. Dag för dag. Genom att tillföra och fånga sådant som ger näring.

Tanke, bön, reflektion, att se och lyssna, att inte bara stanna i sig själv, utan att se allt runtomkring – och också att uppskattas av de grupper av människor du rör dig i.

Barnens ljus

Underbara ungar.
Med bus.
Med kraft.
Med vilja att ses.

Med tjat.
Med egen vilja.
Med vilja att ses.

De utvecklas.
Därifrån de finns.
Med vilja att ses.

Någon i Sverige eller kanske i Pakistan.
Med trygghet och tak över huvudet .
Eller Med avsaknad av allt
Även här
Strax intill

Underbara ungar
Med bus
Och med skratt
Med vilja att ses

Ni, underbara ungar
När vi vuxna missar.
Fråga, be igen.
Vi vill se er

Ni, vuxna
Med omsorg om barnen
Påminn – oss själva och varandra, låt oss se.

Låt oss se barnen.
Grannens, våra egna och världens barn
De behöver vår omsorg och vår tanke

Låt oss, liksom vår Herre gör
Stå vid deras sida
Inte bara ibland
Utan i varje steg

Låt oss alla tända ett ljus.

Ett ljus för barnen som är här.
Ett ljus för barnet eller barnen i din tanke.
Ett ljus för dina barn.
Ett ljus för mina barn.
Och ett ljus för världens barn.

Maria Bebådelsedag - 25 mars 2008

Maria.
Kära Maria.

Tänk, vilken kraft.
Tänk, vilken tillit.

Vilken tro, hon bar
Vilket fullständigt fantastiskt under.
Marias Ja.

En kvinna. En ung kvinna.
Bara gör, som Herren ber.
Bara Är, för Herrens verk.

Maria
Får bud
Lyssnar
Accepterar
Gläds
Och ger hela världen ett fantastiskt under

Tänk, så utlämnade vi måste ha varit
Så utspridda
Så utlämnade utan ledning
Man väntade
Det var ju sagt, hur det skulle bli

Folket skulle vara utlämnat till dess hon som skulle föda fött

Man väntade
Det var ju sagt, hur det skulle bli

Han skulle träda fram som herde
Med Herrens kraft

Och folket skulle bo
I trygghet

Abraham trodde
Sviktade inte
Var förvissad

Bara det
Är tryggt

Att veta
Att undret kommer
Att veta
Att inte svikta
Inte tveka

Bara det
Är ett under

Bara det
Är tryggt

Maria
Fick bud
Lyssnade
Accepterade
Gladdes
I trygghet

Folket
Fick bud
Lyssnade
Tvekade
Tvivlade
Vände och vred


Herre.
Hjälp oss
Att förstå
Det fantastiska undret
Som finns
I att veta
Hur det är.

Vad som är
Av vikt
Av yttersta vikt

Amen

Hur långt är ditt liv?

Att njuta av livet
Att sätta det lätta före det tunga
Att se livet, framför sorgen

Att vårda sig själv och sin kraft
Att vårda sin nästa och dennes kraft
Att vårda naturen och dess kraft

Att vårda sin fysiska kropp
Genom motion
- och rätt sorts kost
Att vårda sin mentala kropp
Genom kultur, reflektion, andlig medvetenhet
- mental motion

Stanna en stund.
Får jag föreslå att du stannar i två veckor, eller kanske tre.
Att du stannar alldeles ensam en stund.
Och ser på dig själv och ditt liv.

Stanna.
Stanna, innan tiden är förbi

Stanna, och se, på dig själv och ditt liv

Var alldeles ensam
Med dig själv, och ditt liv


Ser du, vad du vill se?

Hur långt är ditt liv?

....

Gud - Ge mig sinnesro....

Gud
Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Sinnesro
Bönen.
Den som beds över världen.
Av man och av kvinna.
Dag för dag.
Världen över.

Tag den med dig.
Be den om morgonen
Be den om kvällen
Be den, dag för dag.
Med insikt och omsorg
Om dig själv.
Om den värld du lever i.
Om din nästa.

Sinnesro.
Ro, och lugn.
Stillhet i sinnet.

Inte i rusande irritation och kvävande sorg.
Inte i stress.
Inte i frustration.

Utan i sinnesro.
I ro, och i lugn.
Med stillhet i sinnet.

Gud
Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra

Vad är det jag inte kan förändra?
Var lägger jag mitt krut?
Vad är det jag inte kan förändra?

Det som varit kan inte förändras.
Det som kommer kan.
Det som sagts kan inte suddas bort.
Det kan inte riktigt backas.
Det som är sagt, det är sagt.
Men det kan mildras, det kan blekna.
Det kan talas om, och det kan förlåtas.
Och vi kan lära oss till nästa gång.

Till det som varit kan vi ändra förhållningssätt.
Vi kan se det, vi kan samtala om det, vi kan förhålla oss till det, och vi kan förlåta.
På så sätt kan vi förändra, även det som varit.
Men vi kanske inte kan ändra, förändra, det som är förbi.

Ett liv.
En anställning.
En dom.
Ett övergrepp.
En sorg.

Ibland blir det dags att släppa.
Släppa taget.
Och gå vidare igen.

Hur är det hos dig?Är det något du sörjer?
Är det något du söker upprättelse för?
Vad kan du göra?
Kommer du att göra det?
Kan du göra det?
Tjänar det något till?
Vad vill du skall ske?
Kommer det att ske?
Kan du göra, så att det sker?
Kanske kostar det bara mer?
Kanske är det dags att släppa?

Kanske är det just en sådan sak – som inte kan förändras.

Gud
Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan

Är det så?
Eller kan jag förändra?
Kanske ligger det bara hos mig.
Hur ser jag det?
Kan jag förändra? Är det möjligt, eller skall jag ge upp?
Kan jag förändra, det som är fel?
Kan jag se, att något är fel, och bringa mod, att försöka ändra?

Vad kan jag påverka?

Kan jag påverka förhållningssätt?
Hur? Vems? Vilkas?
Kan jag påverka freden, ickevåldet, orättvisor, utsatthet?
Hur? Vems? Vilkas?
Kan jag påverka utsläppen, miljöfrågorna, vägnätet, skolgången?
Hur? Vems? Vilka?

Ja, visst kan jag påverka. Visst kan du påverka.
Vissa saker är gjorda i ett nafs.
Vissa tar tid.
Men ge inte upp.
Ge inte upp för inställningen att det inte går.
Det tar tid. Påverkan. Insikt.
Ge inte upp.

Gud
Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Accept.
Mod.
Förstånd.

Lägg inte tid, kraft och påverkan.
Där du vet och tror att det kommer att misslyckas.
Lägg tid, kraft och påverkan
Där den kan göra nytta.

Förstånd.
Att inse loppet kört.
Att lägga ner, och gå vidare på nya spår.

Accept
Mod
Förstånd
För liv och framåtkraft.

Gud
Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Kampen mot ondskan

Tredje söndagen i fastan
2008-02-24
Kampen mot ondskan

Jag läser texten för idag.
Markusevangeliet 9:14-32
Jag läser texten. Och gör det igen.

Det är berättelsen om fadern som bad Jesus om hjälp att driva ut en ande ur sin son. En ande som bråkar och ställer till. En ande som plågar, igen och igen.

Det är också berättelsen om Jesus, som frustrerades över oss. Som lite suckande frustreras över oss. Suckade över människorna som aldrig lär sig att riktigt tro. Oss människor, som tvivlar, igen och igen.

Men han finns där ändå. Hos oss, för oss. Jesus finns där ändå.

Ja, Jesus finns där, trots tvivel.
Han hör vår bön. Här hör han faderns bön, för sonen. Han hör hur han ber.

Jesus säger; ”Allt är möjligt för den som tror.”
Och pojkens far ber. Han tror, och han ber.

Då finns vår herre där. Och gör. För den som ber.

Till sina lärjungar som våndas över sin brist, sin oförmåga, sin längtan att göra mer säger han i tröst: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

I tröst, och för lära hör vi; ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Vi ser, att någon ondska kan drivas ut med handling och någon kan drivas ut med bön.

Så låt oss göra, och låt oss be.
Ja, låt oss göra, och låt oss be.

I allt där ondskan finns. Låt oss göra. Låt oss göra, med fred i sinnet. Med omsorg och kärlek.

Låt oss uppmärksamma, låt och visa, låt oss fånga tillsammans. Ibland är det svårt att veta hur. Så att tanken inte blir hämnd eller mot.
Men låt det då inte vara, stanna som det är.
Om det skadar och förgör.
Finn ett sätt.
Och gör.
Låt det bara inte vara.
Utan gör.
Just det, kan vara det som tillför.
Fred och vänskap.
Just det, kan vara det som tar bort.
Ondska, våld och orättvisa.
Det börjar i det lilla.
Fred och vänskap börjar i det lilla.
Även ondska, våld och orättvisa börjar där.
Fånga.
Just det.
När det är.
Fånga glädjen.
Där.
Låt den växa sig stor.
Fånga ondskan, våldet, orättvisan.
Just där den är.
Uppmärksamma.
Fånga.
Släpp den inte sen.
Låt den stanna, krympa.
Förtvina.
Håll i den hårt.
För den skall vi be.
Hålla i. Hålla om.
Tala om.
Be om.
Så skall den stanna, krympa. Förtvina. Försvinna.
För det skall vi be.
Igen, och igen.
Så, låt oss be.

Så låt oss göra, och låt oss be.


Herre
Hör vår bön

Hjälp oss att se
Hjälp oss bidra med gott till vår värld
Hjälp oss att alltid möta ondskan med kärlek
Hjälp oss att alltid möte vrede med glädje
Hjälp oss att alltid möta våld med insikt och omsorg,
med rätt och med rätt

Hjälp oss att se
Att vi kan göra, och vi kan be

Hjälp oss att se
Att det bara kan gå om vi alltid möter ont med gott
Alltid
Oavsett vad

Herre
Hör vår bön
Hjälp oss att se
Att det börjar i oss

Låt oss tro
Låt oss be
Låt oss göra
Låt oss inse

Amen

Noomi & Rut - kvinnor med omsorg

Noomi och Rut.
Kvinnor med omsorg om varandra.
Kvinnor med omsorg om tidens rätt.

På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet.
Människor bröt upp och sökte sig till nya platser. De sökte sig till nya främmande platser för att skaffa sig ett bättre och lättare liv. Precis såsom många människor gör idag, när livet blir för svårt.

De flyttade från Betlehem, i Juda, till Moab. De flyttade från väster om Döda havet, till öster om. Han, Elimelek, och hon, Noomi, och deras två söner, Machlon och Kiljon. De slog sig ner i Moab och levde vidare i sina liv.

Kanske brukade de jorden, sålde och köpte, köpslog om gods av olika slag, umgicks med grannar och vänner, delade måltider, firade årsdagar och sörjde när tidens tand värkte i deras liv. De levde vidare, sådär som vi gör, allteftersom, tills makens liv en dag tog slut. Kanske dog han i strid. Kanske dog han av sjukdom. Kanske dog han av en olyckshändelse.

Oavsett skälet till att hans liv tog slut, ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Sönerna, Machlon och Kiljon, fann varsin hustru. De kom från det området där de nu bodde. Öster om vattnet, öster om bergen. De kom från Moab. Hustrurna, Orpa och Rut, ingick sedan i familjernas hushåll, stretade i den tidens liv och levde tillsammans. Som livet då var. Lite annorlunda än vårt. Lätt ibland, och slitsamt ibland. Men alltid annorlunda än vårt.

Det gick en tid, en tid av alla deras liv. Ett liv med bruk, köpslående, umgänge, måltider och årsdagar. År, efter år. En tid med liv, en tid med glädje och en tid med sorg.

Sedan kom döden emellan, igen.

Sönernas tid, Machlon och Kiljons tid var ute. Kanske dog de i strid. Kanske dog de av sjukdom. Kanske dog de av olyckshändelser.

Oavsett skäl till att deras tid var slut. Så ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Det var nu bara kvinnorna kvar. Noomi, Rut och Orpa. Vi ser inga barn. Vi ser inga män. Vi ser inga släktingar vid deras sida. Vi hoppas och tror ändå, att det fanns några vid deras sida. Där och då. Där de levde, stretade och brukade i sina liv.

Noomi, den äldste av de tre, modern i huset, fann att det var tid för att återvända hem.
Hem, till sitt Betlehem, i Juda, på andra sidan havet, på andra sidan bergen. Väster om.

Förutsättningarna var nu bättre där. Som det nu var. Tre ensamma kvinnor. Noomi, som den äldste och kanske ledande av de tre. Noomi, en på sitt sätt ensam kvinna, i främmande land. Så de började sin vandring, åter hem. Men Noomi insåg strax att det som var hennes hem, inte vara Ruts och Orpas hem. Hon såg att de kanske skulle få det lättare kvar, här i det som var deras hem. Här i det som var deras land. Det moabitiska kvinnornas hem, här i Moab. Strax öster om havet.

Orpa stannade i Moab. Rut stannade vid Noomis sida. Hennes hem, hennes kärlek, hennes omsorg och hennes liv fanns vid Noomis sida. Ett val, som påverkar. Ett val, som skapar värde för fler. Ett val, som ger återverkningar på framtidens regenter och landens utveckling. I Ruts linje, några generationer senare, finner vi Kung David. Om inte Rut vandrat vid Noomis sida, hade historien sett annorlunda ut. Inte bara för Rut, eller Noomi. Utan kanske också för dig och för mig. Och för hela vår värld.

Noomi och Rut vandrade hem, till Juda land, till Noomis Betlehem.

Där var det skördetid. Noomi och Rut saknade försörjning, och Rut gav sig ut för att plocka rester efter skörden. Hon gav sig av för att på andras fält plocka rester av det som lämnats kvar. Det var ett farligt uppdrag. Hon var utsatt. Ensam och utsatt, i en allt annan än enkel tid. Ensam och kvinna. Utan skydd.

På fältet mötte henne vänlighet. Hon möttes av någon som hört att hon i godhet och omsorg stannat vid sin svärmors sida, hon möttes av någon som insåg vem hon var. Hon möttes av någon som såg sin roll i ansvaret för sin nästa. Även när detta nu var en kvinna från fjärran.

Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.

Så lät beskyddarens tanke. Omsorgen tryggade. Det gav lättnad i livet för Rut och för Noomi.

Det var Boas mark. Boas hörde till Noomis makes släkt. Boas mötte henne med vänlighet och omsorg. Han lät henne plocka resterna efter skörden, han bad skördarna hålla omsorgens uppsikt över henne, han lät hennes äta och dricka.

Rut bodde hos Noomi, hjälpte henne, fanns vid hennes sida. Noomi fanns också vid Ruts sida. Höll henne i sin omsorg, vårdade och gav henne av sin klokskap och ledning. Rut fortsatte sin skörd av resterna på Boas åkrar. Dag efter dag, tills skörden var klar. I tysthet, men nära. Utanför, men ändå i kretsen av skydd.

Tiden gick. Noomi önskade trygghet för sin Rut. Hon gav henne råd att visa sin trofasthet till Boas. Boas, som hade ett ansvar för Noomi och för Rut, genom släktens band. Men inte ännu sett och tagit det. Han fångade det, så snart han såg.

I berättelsen hör vi att någon annan stod före i ansvarsledets ordning, men Boas lotsade och ansvarade. Han tog sin roll. Rätt. Ordningen tog form. I ansvar, utan utnyttjande. I tidens ordning. På det sätt som föreskrevs då. I tidens rätt.

Tiden gick. Rut fick Boas. De fick en son. Som fick en son. Som fick en son. Som hette David. Kung David. Smord till kung. På Herrens uppmaning. Med Herrens beskydd.

Rut, Noomi och Boas. Människor med livsmod, som ger livsmod. Som ger omsorg om varandra. Människor som sätter spår. Historiens spår. Vardagliga spår. Omsorgens spår.

Rut. Just detta var en historia om Rut. Hon var en kvinna med rätt. Hon tog ansvar. För Noomi. För sin nära och kära. Det gav gott, för henne, för Noomi, för Boas och säkert för många, många fler.

Herren vandrade vid deras sida. I deras nöd och i deras glädje.
I omsorg och med stöd.

Rut.
Historien om gott.
Historien om rätt.
Historien om omsorg och kärlek.



2008-02-24

Se där....

Se där
Solen skiner
Det är kallt
Snöfritt
Skönt, tycker några
Förskräckligt, tycker andra

Vi färdas genom landskapet
Tysta
Sida vid sida

Vi ser
Vattnet i älven
Fruset
Eller flödande i sakta mak

Vi ser
Rådjuren
Betande
Stilla
Tryggt

Jag ser dem, med mina ögon
Du, med dina
Alldeles olika
Fast vi ändå ser just samma sak

Vi ser
Landskapet
Som flyter fram

Öppet
Rent
Fritt

Vi ser
Inga vapen
Ingen bostadsbrist
Inget utanförskap

Vi ser bara
Ett oändligt vackert öppet landskap
Som om det bara var just det som fanns

Öppet
Rent
Fritt

Jag ser vårt landskap, med mina ögon
Du ser ditt, med dina
Alldeles olika

Jag ser vårt vackra landskap
Men vet att det döljer så mycket sorg

Det gör ont att veta
Att där, i allt detta vackra, finns så mycket ondska, så mycket sorg

Så många människor
Så många barn
Så många kvinnor
Och så många män
Som far illa

Här
Strax nära
Där
Strax bortanför

För att vi inte hittar sätt
Som gör
Att vi fångar, ser
Och tar ansvar
För varandra

Vad gör vi, för vår nästa, idag?

Gud skapade världen..... (1 Mosebok)

Gud skapade världen.

Han skapade ljuset, och satte gränsen mot mörkret.
Han skapade himmel, hav och vatten och satte gränsen mot jorden.
Han skapade grönskan, örter och träd.
Han skapade sol och måne, han skapade dag och natt.
Han skapade levande varelser av olika slag. Fyrfota, fåglar och kryp.
Han skapade också människan.

Mannen och kvinnan.
Till sin avbild, och som varande över de övriga varelserna.
Han skapade i tanke på gott.
Han såg att det han skapade var gott.

Men han planterade ändå kunskapens träd, där, mitt i allt det goda.
Han planterade det just där.
Mitt i.
Som en frestelse.

Redan från början fanns den där.
Frestelsen.
Risken att dras till det förbjudna,
det som skapar blygsel, rädsla, egna personliga värden och vandring på en annan sig än den som tillför värden till livet.
Till det goda livet, som tillför värden till alla – tillsammans.

Gud skapade himmel och jord.
Han formade Adam från jorden på marken.
Han formade Eva från Adams revben.
För att de skulle vara tillsammans, i en god värld.

Frestelsen blev för stor.
De åt av trädet.
De åt av det som var planterat just där.
För dem att inte ta del av.

Varför planterade Herren trädet just där?
Varför utsatte han dem för den prövning,
som han bör ha sett att de inte klarade av?
Varför utsatte han sin egen skapelse
för denna frestelse?

Eva föder Kain, Abel och Set.
I Kain finns vi ondskan, kanske som ett resultat av avundsjukan och missunnsamheten mot sin bror.
Eller kanske som ett resultat av en frustration och sorg.
Kain var inte sedd.
Kanske var det just det, som gjorde att Kain dödade sin bror.
Herren såg honom inte.
Han utsatte honom för frestelsen, för synden, och Kain mäktade inte stå emot den själv.
Kanske var det prövningen, att inte vara sedd, att bli ratad, som gjorde Kain liv till utanförskap.

Set, Evas tredje son och Kains bror, föder Enosh.
Enosh föder en son, som föder en son, som föder en son.
Många generationer senare, i Sets led neråt, finner Noa sin väg till jordelivet.

Noa som själv fick tre söner med sin hustru; Sem, Ham och Jafet.

Nu har många år gått sedan Gud skapade världen. Människor har levt, i glädje och sorg. De har format sina liv efter de förutsättningar som då rådde och tillsammans med de människor de mötte. Herren har vandrat i deras liv, alltsedan de började åkalla Herren, vid Enosh.s tid. Vid Set.s sons tid på vår jord.

Vid Noas tid insåg Herren att ondskan spritt sig stort.

Det verkar som han inte riktigt räcker till. Som att han inte når, inte förmår se – var och en som behöver hans ton. Han frustreras och räds, han längtar tillbaka till från början. Han ångrar sin skapelse.

Borde han inte bara ha ångrat skapelsen av kunskapens träd?
Borde han inte bara ha ångrat skapelsen av frestelsen?

Han ångrar sin skapelse, och lägger sin kraft på förstörelsen.
Han ber Noa om hjälp för att inte förstöra allt. Noa, som personifierar den goda kraften. Kraften som lever i godhet.
Det som ändå visar att något gott fanns i allt det skapade.

Noa bygger sin ark av goferträ. Han inreder och bestryker med beck. Han samlar sina anhöriga – man och kvinna, han samlar jordens levande arter – hane och hona. Han samlar växter, örter och all slags föda.

Herren täcker jorden med vatten.
Högt över alla breddar.

Herren utplånade allt som fanns på jorden.

Eller nästan allt.
Kvar blev Noa och de som vandrade vid hans sida.

Gud utplånar allt, men skapar ändå förutsättningar för att börja om på nytt.
Han river ner, men skapar en grund för att också bygga nytt.
Han gör sitt yttersta för att riva ondskan, för att på nytt försöka bygga det goda.

Såg han det så?
Var det Guds tanke?

I berättelsen låter det som om Gud plötsligt uppmärksammade Noas belägenhet. Som om han inte tänkt, eller som om han glömt bort honom.


Gud lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.

Det vände för Noa, det vände för livet ombord och det vände för tidens gång.

Något nytt var på väg.

Det började på toppen av berget Ararat, där arken blev stående när vattnet sjönk undan.

Berget Ararat.
I östra Turkiet.
En slocknad vulkan.
Nu – 5 165 m öh.
Högt och ståtligt.

Noa, vän av Gud.
Noa offrade och tillbad.
Sin Gud.
Som fört dem tryggt till land igen.

Gud drabbas av insikt.
Ånger.
Igen.

Han lovar sig själv - att aldrig mer förbanna marken för människans skull.
Han lovar sig själv - att aldrig mer förstöra allt levande, som han nu hade gjort.

Så länge jorden består
Skall sådd och skörd, köld och värme
Sommar och vinter, dag och natt
Aldrig upphöra att skifta. (1 Mos 8:22)

Men han ser.
Han förstår.
Att människans onda uppsåt kommer att härja på vår jord.

Varför fångar han inte detta?

Står ondskan utanför hans kontroll?
Eller är den nödvändig, för livets gång?

Tillhör den Guds plan, eller står den utanför hans kontroll?

Gud välsignar Noa och hans söner.
Han ber honom vara fruktsam och föröka sig.
Han ger, igen, människorna makten över djuren.
Som ett högre väsen.

Han instruerar om födan, och han hotar med straff när människor dödar människor.
Straff, utgjutande av människoblod. Av människor, gjorda till Guds avbild.

Gud lovar.
Han ingår ett förbund med Noa, hans söner och deras efterlevande.
Aldrig mer.
Aldrig med skall alla varelser utplånas av flodens vatten.
Aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.

Livet går vidare. Noa bygger ett nytt liv. Han blir åkerbrukare. Han var den förste som anlade en vingård.

Men – vad skapade detta? Frestelser, som drabbar någon annan. Berusning av vinet. Utslagenhet. Som Noas son Ham blev vittne till. Oförskyllt.
Ham berättade för sina bröder, Sem och Jafet, om vad han sett. De skylde Noa, för att ingen fler skulle se. Det ter sig gott.

Men varför förbannar Noa Ham? För att han oförskyllt råkat se Noas nakenhet, hans utslagenhet. Och varför straffas Ham genom sin son Kanaan? Vari ligger logiken i detta?

Noa går ur tiden, efter 950 års vandring på jorden. Hans söner, deras söner, och deras söner vandrar vidare på vår jord. De sprider sig, i generation efter generation, ut över jordens land. I tiden efter flodens tid.

Hela jorden hade samma språk och samma ord. (1 Mos 11:1)

Några människor flyttade österut, och fann en dal i Shinar. Där slog de sig ner, och byggde sin stad. Där byggde de också ett torn, som skulle nå upp till himlen – så att alla skulle se deras stad, så att alla skulle hitta dit, så de skulle slippa vara skingrade över hela jorden.

När Herrens såg detta slog han sönder deras tanke om enhet, genom att ge människorna olika språk och genom att skingra alla människor över jordens yta.

Varför skapar Herren splittring?
Varför slår han sönder enheten, och det som byggs i syfte att samla?
Är inte enheten god?
Bygger Herren hinder för närheten och enheten?
Skapas ondska i enheten, eller skapas livets goda genom splittringen?
Hur skall bilden ses?

Sem lever vidare i sin tid. Han föder söner, som föder söner, som föder söner. De lever och verkar, i generation efter generation. I Sems led föds Abram. Abrams hustru hette Saraj. Abrams far, Terach, utvandrade med sina närmaste. De lämnade Ur i Kaldeen, för att färdas till Kanaan. Så långt kom de inte. De stannade i Harran.

Terach – far till Abram, Nachor och Haran.
Haran – far till Lot. Haran dog i Ur, medan de alla var kvar i Kaldeen
Abram – gifte sig med Saraj.
Nachor gifte sig med Milka, dotter till Haran.

Läser jag rätt? Gifter sig Nachor med Milka, dotter till Haran. Haran, som är bror till Nachor? Gifter sig Nachor sålunda med sin brorsdotter?

De lämnade Ur, i Kaldeen – för att utvandra till Kanaan. De kom inte så långt. De stannade och fortsatte sitt liv i Harran.

Terachs livstid blev 205 år. Terach dog i Harran. (1 Mos 11:32)

En ny tid, och nya händelser visar sig.

Herren talar till Abram.

Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelsen som du har fått.

Abram lyssnar, tror och gör.
Han tar med sig sin brorson Lot, och sin hustru Saraj. De vandrar till Kanaan.
När de nått den heliga platsen vid Shekem – Orakelterebinten – byggde Abram ett altare åt Herren, som uppenbarat sig för honom.

Abram blev kvar en tid i Kanaan, men blev allteftersom tvungen att flytta. Det blev hungersnöd, och familjen blev tvungen att flytta till Egypten. Nästan där blev Abram rädd. För egyptierna och för deras farao. Han utgav sin hustru för att istället vara sin syster. Hon fördes till faraos hov, och som tack fick Abram får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler. Herren vredgades för Sarajs skull. Han lät plågor drabba farao, som insåg vad som var vad – och befallde sina män att föra Abram, med familj och ägodelar, ut ur landet.

Abram, Saraj och Lot lämnade Egypten. De var nu rika, i överflöd. Deras hjordar och deras herdar krockade och de blev tvungna att dela sig. Lot valde Jordanslätten och Abram valde Kanaan.

… Så skildes de från varandra. Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot herren. (1 Mos 13: 11-13)


När Lot och Abram skilts åt lovade Herren land åt Abram. Land åt honom, och hans ättlingar för all framtid.


….fortsättning följer……strax….

Låt oss fångas ....

Det snöade häromdagen
Det lyste upp
Vackert och ljust
En kvällspromenad långt ute på landsbygden gjorde sig möjlig

Det var så ljust
Att vi glömde reflexvästen

Nu har snön smält bort.
Kvar är lite hal is, på sina ställen
Det ljusa har bytts mot kompakt mörker

Vårt vinterväder i denna tid är, trots att vi går mot
vårens ljusare tider,
grått, regntungt, ruggigt

Låt oss inte förvillas av mörkret
Dagen är fylld av glädje

Glädje i möten
Med människor

Glädje i händelser
Som tillför kraft

Låt oss inte nedslås av mörkret
Låt oss fångas av den positiva kraften

I glädje över
Livets,
Fredens och
Människans
Alla möten

Herre
Lär oss se
Det positiva i livet
Lär oss
Att inte låta mörkret härska
Utan låta ljuset fylla oss med kraft
Amen

Jesaja 9:2, 9.6

Allvis

Härskare

Gudomlig

Hjälte

Evig

Fader

Fredsfurste

Det är dags för en förändring...

Det är dags för en förändring

Vårt liv här är kort
Tillfälligt
Vi ser att det ofta är svårt att bryta upp från den vardagliga tryggheten
Vi stannar i vår vardag fast vi finner den otillräcklig
Vi ser att otrivsel, otillräcklighet - skapar ohälsa
Vi ser jakten efter materiella värden, eller mammons ting, som inte tillför

Det är dags att bryta
Medan tid är

Bryta med det som skapar ohälsa
Ohälsa för den fysiska kroppen
Ohälsa för den andliga kroppen
Ohälsa för vårt förhållande till vår levande jord,
var för sig, och tillsammans

Nu är tiden här
För att skapa förändring

Tid att skapa, byta, bryta
Bryta överflödet och generera hälsa

Var för sig, och tillsammans

Rörelse, Föda, Andlig närvaro
Kropp och själ
I en väl vägd ordning
Det är dags för förändring

Förändring
I det lilla
I vardagen
I det större
För oss själva
För jordens väl
För vårt allas väl

Vad består din i?
Vad kan du, och jag, och vi
göra
som är en förbättrande förändring?

Yvs inte över morgondagen,

du vet inte vad den bär i sitt sköte.
Ords 27:1

Jag längtar till den stund - när vi alla vill oss alla väl....

Var inte vred
Vi är oeniga
Vi når inte fram
Vi lyssnar inte klart
Vi ser bara vårt eget perspektiv
Kanske blir det bättre om vi tar ett steg tillbaka, lugnar oss och försöker se den andres perspektiv – tillsammans med vårt eget.
Kanske finns det en poäng i den andres ord…
Kanske har vi båda rätt…

Höj inte rösten mot mig
Vi svarar med ondskans makt
Med vrede, sorg och frustration
Med rädsla att inte räcka till, eller att inte få rätt, eller bara inte att höras
Vi kanske tror att om vi höjer rösten, så hörs vi bättre
Kanske hörs det bättre i lugnet, och med vänlighet i rösten…

Höj inte handen mot mig
Vi kanske tror att det tar bättre om vi sätter tydliga gränser
Vi kanske tror att vi verkligen visar var gränsen går, och att jag bestämmer,
så skapar detta Rätt för framtiden
Vi kanske tror att det inte tar utan hårda maktmedel
Kanske skapar det bara mer ont, sorg och frustration…
Kanske skapar det vilja till hämnd…

Tala inte om mig – tala med mig
Vi frustreras, vi tolkar, vi pratar om varandra
Kan vi verkligen lösa problemet, när vi inte pratar med varandra?
När vi inte pratar Med just den som vi är oense med…
Hur kan någon annan tolka vad som har sagts?
Kanske visar det sig – att vi bara talar förbi, inte lyssnar klart.
Kanske visar det sig – att vi har rätt, båda två.
Kanske visar det sig – att det tillför så oerhört mycket mer.
Att tala Med varandra – inte Om varandra, när oense råder oss emellan.

Var inte vred
Var inte vred
Jag vill dig väl
Jag vill vilja dig alltid väl – i varje enskild stund.

Jag längtar till den stund – när vi alla vill oss alla väl.