Lyssna till predikan.
Lyssna utfrån tanken att Du skall utvecklas.
I livet. I tron.
I kärlek och omsorg till andra.
Hur kan detta - dagens ord - påverka dig i positiv riktning? I ditt dagliga liv? Hur kan detta ge dig kraft att lägga igår bakom dig och ge dig i kast med idag, och imorgon....? - på just det sätt som Herren tänkt sig att du skall verka under din tid på jorden?
Gå - och säg förlåt till dem du har gjort illa.
Gå - och höj din nästa.
Gå - och sprid ordet om Herren.
Gå - och verka som Herren tänkt och skapat dig.
Lyssna.
Gör.
Verka.
Lägg gårdagen bakom dig, och fyll livet med Herrens kraft.
fredag 27 april 2007
måndag 23 april 2007
Vägen till Livet - 4.e sönd i Påsktiden 29/4 07
Fjärde söndagen i Påsktiden 29 April 2007
Jesus Syraks Vishet 28:3-7
Andra Korintierbrevet 4:16-18
Johannesevangeliet 14:1-14
Vägen till livet
Min dator känner inte till Jesus Syraks Vishet. Datorerna stryker rött under sådant den tycker att jag stavar fel. Syrak – vill den inte riktigt veta av. Min dator, som är en stor del av mina – och många andras – aktiva arbetsredskap, och därmed också på något sätt en stor del av mitt liv – känner inte till något så klokt som Jesus Syraks Vishet.
Gör du det?
Gör jag det?
Syraks Vishet.
Där står klokskap.
Där står ord, som förtjänar reflektion och närvaro.
Om en människa bär på agg mot en annan – hur kan hon då kräva läkedom av Herren?
Om en människa bär på agg mot en annan – hur kan hon då kräva läkedom av Herren?
Vi – jag – måste stanna.
Inse att vi aldrig är bättre än någon annan.
Inse att vi inte på något sätt är bättre än du – eller att du på något sätt är bättre än jag.
Jag bär agg, stort eller smått.
Jag gör ont, stort eller smått.
Jag tänker fel, stort och smått.
Jag dömer, stort och smått.
Jag försöker hela tiden låta bli. Men jag gör det verkligen ändå. Tänker fel. Gör fel. Liksom du. Liksom vi alla.
Jag ber. Jag kan bara försöka. Att inte bära agg mot någon annan.
Jag tycker inte att det är ok. Att be om förlåtelse från Herren, om jag själv inte är ett spår bättre. Eller gör jag det? Ber. Kräver förlåtelse, fast jag själv inte ser. Inser. Att jag inte själv är ödmjuk och stannar. Funderar på var jag själv står i förhållandet till min nästa.
Hon visar ingen nåd mot sin medmänniska, men när han själv har syndat tar hon till böner!
Vi bär agg. Som om vi vore större än vår nästa.
Vi visar inte den stora kärlekens omsorg. Som om du inte förtjänande det – fast ändå tycker vi själva att vi förtjänar det.
Hur kommer det sig? Gör du så? Gör vi så?
Jag säger att jag förlåter dig.
- men gör jag verkligen det när det sitter kvar en tagg i mitt hjärta?
Har jag då verkligen förlåtit dig?
Till vilken nytta. Till vilken glädje har jag underlåtit att förlåta dig som skrapat i min frid? Är det någon glädje att inte förlåta? Är det någon glädje att inte släppa förtreten och gå vidare på kärlekens stig? Finns det verkligen någon glädje i att inte lösa de problem som vi har – människor emellan, vänner emellan, församlingsmedlemmar emellan? Finns det verkligen någon glädje att låta det vara, utan att lösa knuten som hindrar flytet i vår relation?
Har du gjort någon ledsen på sistone? Har du varit hård och oförsonlig på sistone?
Ta fram den tanken igen - Och utifrån bara dig fundera på vad som gick fel. Visa nåd. Visa den stora kärlekens omsorg. Inte bara i din tanke – utan aktivt i förhållande till din nästa.
Hon bär på agg, hon som själv är dödlig – vem skall då ge försoning för hennes synder?
Vilken synd kan rättfärdigas i jämförelse med en annan synd?
Liten som stor.
Med vilken rätt kan jag säga att jag är bättre, när jag ändå dömer någon annan?
Har jag rätt att bära agg för att någon gjort ont mot mig?
Till vilken nytta? Till vilken glädje?
Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden.
Tänk på buden och vredgas inte din nästa;
Minns förbundet med den Högste och glöm andras fel.
Livet är kort. Lyckligt, plågsamt, spännande, skrämmande. Livet är kort. Låt oss ta vara på livet – tillsammans. I glädje.
Vårda varandra. Visa kärlek. Visa kärlek till din nästa. Visa kärlek till Herren, och alla hans kloka ord.
Minns Herren och hans ord. Glöm andras brister. Du – jag – vi – är verkligen aldrig bättre, större eller vackrare än någon annan. Herren är. Bättre, större och vackrare. Men inte vi.
Minns förbundet med den Högste, och glöm andras fel.
Budskapet är. Igen.
Älska din nästa. Håll fast vid buden. Älska din nästa.
Budskapet är. Igen.
Bär tålamod. Ge inte upp. Gör det som är rätt – lev som Herren vill att du skall leva.
Paulas talar till församlingen i Korinth. Med klokskap och tålamod. Med insikt och vädjan om att vi inte skall ge upp. Vi är här. I församlingen. På plats tillsamman. Vi skall inte ge upp för motgångarna i vår vardagliga värld. De stöter vi obevekligt på. Motgångarna. Dag för dag. Större eller mindre. Dag för dag. Det finns några av oss, som är duktiga på detta. Att bortse från de motgångar som finns. Inte bortse, så att de inte finns. Men bortse, så att det inte blir ett tungt ok i vår vardag. Vi lever här och nu. En kort, kort stund. Det finns verkligen inte någon nytta med att ge upp hoppet på det som är Livet.
Vi skall hålla fast vid det som är viktigt. Tron. Tron på Herren. Våra allt skröpligare kroppar, är inte det viktigaste.
Vårt inre. Vår tro. Vårt hopp. Är viktigare. Det är detta vi skall hålla alldeles fast vid. Det finns ett löfte. Om den eviga och underbara härlighet som Gud har berett för den som tror.
Vår stund på jorden är kort. Vi har placerats på jorden av ett särskilt skäl. För en särskild uppgift. Den skall vi göra. Utifrån Herrens bud. Vårt yttersta, bästa. Utifrån Herrens bud.
När vår uppgift är slutförd. Är tiden mogen för att gå till den härlighet som Gud har berett.
Berett för den som tror.
Här och nu, är kort och flyktigt. Här och nu, är tillfälligt. Låt oss göra det som Herren tänkt. På det sätt som Herren tänkt. Utan att ge upp.
Bär tålamod. Ge inte upp. Gör det som är rätt – lev som Herren vill att du skall leva. En bättre tid kommer. Utan det svarta i livet. En bättre tid kommer. Ge inte upp.
Johannes. Evangelietexten för dagen.
Lita på Herren. Vägen är, att lita på Herren. Han har sagt att det eviga finns. Han har sagt att han lämnar plats – eller gör i ordning ett rum – åt oss.
Jesus säger:
Jag är vägen till Fadern, för jag har visat vem han verkligen är, och jag är den som ger liv. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.
Jesus är i Fadern. Fadern är i Jesus. De är ett. En enhet tillsammans. På detta skall vi tro. Jesus och Fadern väntar på oss. Jesus och Fadern väntar på oss, om vi tror. När vi tror.
Texterna idag bär genomgående påminnelsen om att vi skall Tro. Inte Ge upp. Herren finns. Han har talat om för oss att han finns. Han har talat om att han berett plats. Han har bannat lite för att vi tycker att vi så tydligt måste se vad som är sant, och inte förstå alla tecken som finns. Han har bannat lite för att vi sviktar. Men han är ändå kärleken, omsorgen, personifierad. Han uppmanar. Tro. Så skall ni göra under. Stora och fantastiska under. Be. Om vad som helst. I Herrens namn.
Han säger att vi skall Be. Om vad som helst. I Herrens namn. Vad är vad som helst, i detta avseende? Ja, vi kan be om vad som helst som överensstämmer med Guds tanke, Guds karaktär, Guds vilja. Vi kan inte be om sådant som är svek, bedrägeri och bristande omsorg. Vi kan inte be om sådant som är egotrippat och i avsaknad av Kärlekens Godhet. Kärlekens Godhet mot Gud, mot människorna, mot naturen, mot djuren och allt annat i vår värld.
Livets väg. Vägen till Livet. Vägen i Livet och Vägen till Livet.
Ge inte upp hoppet. Vi vandrar på Livets väg. Livet är här och nu, det korta förgängliga livet, med kamp, småaktighet och elände, men också med kärlek, omsorg och stora värden – på väg till Livet, utgörande evighetens goda liv utan den ständiga kampen, sorgen och livets alla förtret.
Låt hoppet fånga dig. Låt insikten stanna i dig om att Herren har ett rum för dig. Ett rum på en plats, som rymmer gott, glädje och frid.
Låt Vägen till Livet kantas av glädje och hopp. Låt Livet här och nu fyllas av glädje – i väntan på den glädje som kommer i vårt nästa Liv. Herren väntar tills tiden är mogen.
Herre.
Tack, för att du mutar in ett rum åt mig i din – vår - värld
Förlåt, för att jag tappar hoppet emellanåt och inte ser, fast allt är så tydligt och klart.
Herre.
Hjälp mig att under den tid jag finns på jorden göra just det du tänkt när du skapat mig
Hjälp mig att inte ge upp.
Hjälp mig med tålamod, ödmjukhet och tillförsikt.
Herre.
Tack, för allt gott på vår jord.
Amen
Jesus Syraks Vishet 28:3-7
Andra Korintierbrevet 4:16-18
Johannesevangeliet 14:1-14
Vägen till livet
Min dator känner inte till Jesus Syraks Vishet. Datorerna stryker rött under sådant den tycker att jag stavar fel. Syrak – vill den inte riktigt veta av. Min dator, som är en stor del av mina – och många andras – aktiva arbetsredskap, och därmed också på något sätt en stor del av mitt liv – känner inte till något så klokt som Jesus Syraks Vishet.
Gör du det?
Gör jag det?
Syraks Vishet.
Där står klokskap.
Där står ord, som förtjänar reflektion och närvaro.
Om en människa bär på agg mot en annan – hur kan hon då kräva läkedom av Herren?
Om en människa bär på agg mot en annan – hur kan hon då kräva läkedom av Herren?
Vi – jag – måste stanna.
Inse att vi aldrig är bättre än någon annan.
Inse att vi inte på något sätt är bättre än du – eller att du på något sätt är bättre än jag.
Jag bär agg, stort eller smått.
Jag gör ont, stort eller smått.
Jag tänker fel, stort och smått.
Jag dömer, stort och smått.
Jag försöker hela tiden låta bli. Men jag gör det verkligen ändå. Tänker fel. Gör fel. Liksom du. Liksom vi alla.
Jag ber. Jag kan bara försöka. Att inte bära agg mot någon annan.
Jag tycker inte att det är ok. Att be om förlåtelse från Herren, om jag själv inte är ett spår bättre. Eller gör jag det? Ber. Kräver förlåtelse, fast jag själv inte ser. Inser. Att jag inte själv är ödmjuk och stannar. Funderar på var jag själv står i förhållandet till min nästa.
Hon visar ingen nåd mot sin medmänniska, men när han själv har syndat tar hon till böner!
Vi bär agg. Som om vi vore större än vår nästa.
Vi visar inte den stora kärlekens omsorg. Som om du inte förtjänande det – fast ändå tycker vi själva att vi förtjänar det.
Hur kommer det sig? Gör du så? Gör vi så?
Jag säger att jag förlåter dig.
- men gör jag verkligen det när det sitter kvar en tagg i mitt hjärta?
Har jag då verkligen förlåtit dig?
Till vilken nytta. Till vilken glädje har jag underlåtit att förlåta dig som skrapat i min frid? Är det någon glädje att inte förlåta? Är det någon glädje att inte släppa förtreten och gå vidare på kärlekens stig? Finns det verkligen någon glädje i att inte lösa de problem som vi har – människor emellan, vänner emellan, församlingsmedlemmar emellan? Finns det verkligen någon glädje att låta det vara, utan att lösa knuten som hindrar flytet i vår relation?
Har du gjort någon ledsen på sistone? Har du varit hård och oförsonlig på sistone?
Ta fram den tanken igen - Och utifrån bara dig fundera på vad som gick fel. Visa nåd. Visa den stora kärlekens omsorg. Inte bara i din tanke – utan aktivt i förhållande till din nästa.
Hon bär på agg, hon som själv är dödlig – vem skall då ge försoning för hennes synder?
Vilken synd kan rättfärdigas i jämförelse med en annan synd?
Liten som stor.
Med vilken rätt kan jag säga att jag är bättre, när jag ändå dömer någon annan?
Har jag rätt att bära agg för att någon gjort ont mot mig?
Till vilken nytta? Till vilken glädje?
Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden.
Tänk på buden och vredgas inte din nästa;
Minns förbundet med den Högste och glöm andras fel.
Livet är kort. Lyckligt, plågsamt, spännande, skrämmande. Livet är kort. Låt oss ta vara på livet – tillsammans. I glädje.
Vårda varandra. Visa kärlek. Visa kärlek till din nästa. Visa kärlek till Herren, och alla hans kloka ord.
Minns Herren och hans ord. Glöm andras brister. Du – jag – vi – är verkligen aldrig bättre, större eller vackrare än någon annan. Herren är. Bättre, större och vackrare. Men inte vi.
Minns förbundet med den Högste, och glöm andras fel.
Budskapet är. Igen.
Älska din nästa. Håll fast vid buden. Älska din nästa.
Budskapet är. Igen.
Bär tålamod. Ge inte upp. Gör det som är rätt – lev som Herren vill att du skall leva.
Paulas talar till församlingen i Korinth. Med klokskap och tålamod. Med insikt och vädjan om att vi inte skall ge upp. Vi är här. I församlingen. På plats tillsamman. Vi skall inte ge upp för motgångarna i vår vardagliga värld. De stöter vi obevekligt på. Motgångarna. Dag för dag. Större eller mindre. Dag för dag. Det finns några av oss, som är duktiga på detta. Att bortse från de motgångar som finns. Inte bortse, så att de inte finns. Men bortse, så att det inte blir ett tungt ok i vår vardag. Vi lever här och nu. En kort, kort stund. Det finns verkligen inte någon nytta med att ge upp hoppet på det som är Livet.
Vi skall hålla fast vid det som är viktigt. Tron. Tron på Herren. Våra allt skröpligare kroppar, är inte det viktigaste.
Vårt inre. Vår tro. Vårt hopp. Är viktigare. Det är detta vi skall hålla alldeles fast vid. Det finns ett löfte. Om den eviga och underbara härlighet som Gud har berett för den som tror.
Vår stund på jorden är kort. Vi har placerats på jorden av ett särskilt skäl. För en särskild uppgift. Den skall vi göra. Utifrån Herrens bud. Vårt yttersta, bästa. Utifrån Herrens bud.
När vår uppgift är slutförd. Är tiden mogen för att gå till den härlighet som Gud har berett.
Berett för den som tror.
Här och nu, är kort och flyktigt. Här och nu, är tillfälligt. Låt oss göra det som Herren tänkt. På det sätt som Herren tänkt. Utan att ge upp.
Bär tålamod. Ge inte upp. Gör det som är rätt – lev som Herren vill att du skall leva. En bättre tid kommer. Utan det svarta i livet. En bättre tid kommer. Ge inte upp.
Johannes. Evangelietexten för dagen.
Lita på Herren. Vägen är, att lita på Herren. Han har sagt att det eviga finns. Han har sagt att han lämnar plats – eller gör i ordning ett rum – åt oss.
Jesus säger:
Jag är vägen till Fadern, för jag har visat vem han verkligen är, och jag är den som ger liv. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.
Jesus är i Fadern. Fadern är i Jesus. De är ett. En enhet tillsammans. På detta skall vi tro. Jesus och Fadern väntar på oss. Jesus och Fadern väntar på oss, om vi tror. När vi tror.
Texterna idag bär genomgående påminnelsen om att vi skall Tro. Inte Ge upp. Herren finns. Han har talat om för oss att han finns. Han har talat om att han berett plats. Han har bannat lite för att vi tycker att vi så tydligt måste se vad som är sant, och inte förstå alla tecken som finns. Han har bannat lite för att vi sviktar. Men han är ändå kärleken, omsorgen, personifierad. Han uppmanar. Tro. Så skall ni göra under. Stora och fantastiska under. Be. Om vad som helst. I Herrens namn.
Han säger att vi skall Be. Om vad som helst. I Herrens namn. Vad är vad som helst, i detta avseende? Ja, vi kan be om vad som helst som överensstämmer med Guds tanke, Guds karaktär, Guds vilja. Vi kan inte be om sådant som är svek, bedrägeri och bristande omsorg. Vi kan inte be om sådant som är egotrippat och i avsaknad av Kärlekens Godhet. Kärlekens Godhet mot Gud, mot människorna, mot naturen, mot djuren och allt annat i vår värld.
Livets väg. Vägen till Livet. Vägen i Livet och Vägen till Livet.
Ge inte upp hoppet. Vi vandrar på Livets väg. Livet är här och nu, det korta förgängliga livet, med kamp, småaktighet och elände, men också med kärlek, omsorg och stora värden – på väg till Livet, utgörande evighetens goda liv utan den ständiga kampen, sorgen och livets alla förtret.
Låt hoppet fånga dig. Låt insikten stanna i dig om att Herren har ett rum för dig. Ett rum på en plats, som rymmer gott, glädje och frid.
Låt Vägen till Livet kantas av glädje och hopp. Låt Livet här och nu fyllas av glädje – i väntan på den glädje som kommer i vårt nästa Liv. Herren väntar tills tiden är mogen.
Herre.
Tack, för att du mutar in ett rum åt mig i din – vår - värld
Förlåt, för att jag tappar hoppet emellanåt och inte ser, fast allt är så tydligt och klart.
Herre.
Hjälp mig att under den tid jag finns på jorden göra just det du tänkt när du skapat mig
Hjälp mig att inte ge upp.
Hjälp mig med tålamod, ödmjukhet och tillförsikt.
Herre.
Tack, för allt gott på vår jord.
Amen
torsdag 19 april 2007
Tredje söndagen i påsktiden....Den gode Herden
Tredje söndagen i Påsktiden 22 April 2007
Hesekiel 34:23-31
Hebreerbrevet 13:20-21
Johannesevangeliet 10:11-16
Den Gode Herden
Jesus. Den Gode Herden.
Den Gode. Som lyfter oss. Som ser oss. Som finns vid vår sida.
Herden. Som leder oss. Och som visar oss vägen.
Jesus sade; Jag är den gode Herden. Den gode herden som ger sitt liv för fåren.
Jesus gav verkligen sitt liv – för oss. Han gav oss allt han kunde ge. Sin kärlek, sina – Herrens - ord, och sitt liv. Han gav till oss. Just för att han älskade – älskar – oss. Just för att vi är just det han bryr sig om. Du & jag.
I dagens evangelietext talas om ledare som smiter, när det blir för svårt. Om de – vi - som inte stannar, och ger sitt liv för det som är av vikt. Om de – vi – som inte bär en sådan kraft, att vi mäktar skydda hela vägen ut. När det krisar. När vargen kommer – så smiter de - vi - för att rädda sitt – vårt - eget skinn.
För Jesus krisar det inte. Han står pall. Han leder oss hela tiden. Han smiter inte, när vargen kommer.
Vi behöver låta oss ledas. Vi behöver förstå att vi är Herdens skock, och att det är hans röst som vi hela tiden skall lyssna till.
Förstå, att vi hela tiden skall lyssna till Hans röst, att hela tiden lära, att hela tiden göra vårt yttersta för att förstå – just att vi skall ledas av Herren, och inte av något annan, eller något annat.
Vad leds världens folk av idag?
Kanske leds de – vi – av ledare, som utifrån sitt perspektiv försöker fånga det som är rätt. Där rätt kan vara pengar, makt, sitt bästa, sitt lands bästa – eller annat rätt, utifrån det lilla perspektivet – sin egen lilla värld.
Kanske leds de – vi – av oss själva, utifrån vår tanke att vi skall göra karriär, skapa materiellt välstånd, bygga stora hus och fylla dem med dyra saker.
Vår Herde, Jesus - vår Herre, tänker i ett större perspektiv. I dagens text står att vår Herde leder även andra får än just de som tillhör vår fålla. Han har fler skockar, än just vår bygd, vår församling, vårt land – att hålla reda på. Inte bara hålla reda på, utan också leda utifrån vad som är bäst ur Skaparens perspektiv. Helhetens perspektiv.
Kanske är Skaparens perspektiv något annat än pengar, makt, eller det enskilda lillas bästa – på bekostnad av något, eller någon annan.
Jag vill tro.
Jag vill tro, att Skaparens perspektiv – vår Herdes perspektiv – är att leda oss alla, med kärlekens ledstjärna i hela tanken. Att leda oss, för det bästa för Helheten – som är sådant som Naturen, Jorden, Vattnet, Himlen, Människorna. Utan tanke på att det skall generera Personlig Makt – för någon. Utan tanke på att det skall generera Ekonomisk Vinning – för någon.
Utan med tanke på att det skall generera Omsorg och Kärlek. För hela Jordens Folk och hela Jordens väl.
För Dig.
För Mig.
För Oss Alla Tillsammans.
För Naturen.
För Myrorna och Elefanterna.
För Jorden.
För barnen.
För de som har det svårt.
För de som inte förstår.
För de som tvivlar.
Men också för de som har det bra.
För de som förstår.
Och för de som tror.
För Oss Alla Tillsammans.
Den Gode Herden. Han som leder oss – med Kärlek och Omsorg.
Han som lotsar oss rätt. Han som ser till att vi har föda.
Han som lagar stängsel, så att vi inte av en olyckshändelse gör oss illa, eller hamnar utanför vår fålla.
Jag ber att jag – utan att svikta en enda kort sekund – kan låta mig ledas, av den Herde som är Den enda Goda Herden. Han som aldrig sviker. Han som aldrig ger upp. Han som inte smiter, när vargen närmar sig vårt hägn.
Jag ber att vi alla i världen – kan låta oss ledas av detta. Denna. Den Gode Herden.
Herre.
Hjälp oss alla.
Att låta oss ge oss själva den kärleken.
Att låta oss ledas.
Av dig.
Den Gode Herden.
Herre.
Hjälp mig.
Att ge mig själv den kärleken.
Att låta mig ledas.
Av dig.
Den Gode Herden.
Amen
Hesekiel 34:23-31
Hebreerbrevet 13:20-21
Johannesevangeliet 10:11-16
Den Gode Herden
Jesus. Den Gode Herden.
Den Gode. Som lyfter oss. Som ser oss. Som finns vid vår sida.
Herden. Som leder oss. Och som visar oss vägen.
Jesus sade; Jag är den gode Herden. Den gode herden som ger sitt liv för fåren.
Jesus gav verkligen sitt liv – för oss. Han gav oss allt han kunde ge. Sin kärlek, sina – Herrens - ord, och sitt liv. Han gav till oss. Just för att han älskade – älskar – oss. Just för att vi är just det han bryr sig om. Du & jag.
I dagens evangelietext talas om ledare som smiter, när det blir för svårt. Om de – vi - som inte stannar, och ger sitt liv för det som är av vikt. Om de – vi – som inte bär en sådan kraft, att vi mäktar skydda hela vägen ut. När det krisar. När vargen kommer – så smiter de - vi - för att rädda sitt – vårt - eget skinn.
För Jesus krisar det inte. Han står pall. Han leder oss hela tiden. Han smiter inte, när vargen kommer.
Vi behöver låta oss ledas. Vi behöver förstå att vi är Herdens skock, och att det är hans röst som vi hela tiden skall lyssna till.
Förstå, att vi hela tiden skall lyssna till Hans röst, att hela tiden lära, att hela tiden göra vårt yttersta för att förstå – just att vi skall ledas av Herren, och inte av något annan, eller något annat.
Vad leds världens folk av idag?
Kanske leds de – vi – av ledare, som utifrån sitt perspektiv försöker fånga det som är rätt. Där rätt kan vara pengar, makt, sitt bästa, sitt lands bästa – eller annat rätt, utifrån det lilla perspektivet – sin egen lilla värld.
Kanske leds de – vi – av oss själva, utifrån vår tanke att vi skall göra karriär, skapa materiellt välstånd, bygga stora hus och fylla dem med dyra saker.
Vår Herde, Jesus - vår Herre, tänker i ett större perspektiv. I dagens text står att vår Herde leder även andra får än just de som tillhör vår fålla. Han har fler skockar, än just vår bygd, vår församling, vårt land – att hålla reda på. Inte bara hålla reda på, utan också leda utifrån vad som är bäst ur Skaparens perspektiv. Helhetens perspektiv.
Kanske är Skaparens perspektiv något annat än pengar, makt, eller det enskilda lillas bästa – på bekostnad av något, eller någon annan.
Jag vill tro.
Jag vill tro, att Skaparens perspektiv – vår Herdes perspektiv – är att leda oss alla, med kärlekens ledstjärna i hela tanken. Att leda oss, för det bästa för Helheten – som är sådant som Naturen, Jorden, Vattnet, Himlen, Människorna. Utan tanke på att det skall generera Personlig Makt – för någon. Utan tanke på att det skall generera Ekonomisk Vinning – för någon.
Utan med tanke på att det skall generera Omsorg och Kärlek. För hela Jordens Folk och hela Jordens väl.
För Dig.
För Mig.
För Oss Alla Tillsammans.
För Naturen.
För Myrorna och Elefanterna.
För Jorden.
För barnen.
För de som har det svårt.
För de som inte förstår.
För de som tvivlar.
Men också för de som har det bra.
För de som förstår.
Och för de som tror.
För Oss Alla Tillsammans.
Den Gode Herden. Han som leder oss – med Kärlek och Omsorg.
Han som lotsar oss rätt. Han som ser till att vi har föda.
Han som lagar stängsel, så att vi inte av en olyckshändelse gör oss illa, eller hamnar utanför vår fålla.
Jag ber att jag – utan att svikta en enda kort sekund – kan låta mig ledas, av den Herde som är Den enda Goda Herden. Han som aldrig sviker. Han som aldrig ger upp. Han som inte smiter, när vargen närmar sig vårt hägn.
Jag ber att vi alla i världen – kan låta oss ledas av detta. Denna. Den Gode Herden.
Herre.
Hjälp oss alla.
Att låta oss ge oss själva den kärleken.
Att låta oss ledas.
Av dig.
Den Gode Herden.
Herre.
Hjälp mig.
Att ge mig själv den kärleken.
Att låta mig ledas.
Av dig.
Den Gode Herden.
Amen
Andra sönd i påsktiden - påskens vittnen....
Andra söndagen i Påsktiden 15 April 2007
Jeremia 18:1-6
Första Johannesbrevet 5:1-5
Johannesevangeliet 21:15-19
Påskens Vittnen
Herren talade till Jeremia. Herren talade om att Han formade oss. Som krukmakaren formar sina kärl, formar Herren oss. Ibland igen, när det första försöket inte fungerar. Ibland igen, och igen.
När Herren format oss. Går vi ut i världen. Är. Försöker. Finns. Vi lever i livet. Ibland ger det ett gott resultat, ibland inte.
När Herren ser att formen inte riktigt fungerar. Gör han nytt. Formar igen.
Det är hans rätt. Det är hans roll. Till detta må vi lyssna.
Simon Petrus kallades att tala. Att sprida ordet om Herren till människorna. Jesus förlät Petrus, när Petrus uppriktigt och ärligt talat om att han älskade Jesus. Tre gångers förnekande, blev tre upprepade frågor om han verkligen älskade Jesus. Du vet att jag älskar dig. Ja, Herre, du vet att jag älskar dig. Herre, du vet allt. Du vet att jag älskar dig – svarade Petrus, som våndades över upprepandet.
Jesus förlät. Jesus gav inte upp. Jesus kom tillbaka, och försökte igen.
Jag läste i Ordet för idag, 2007. Där finns en kort text, en reflektion, kring denna veckas text eller kanske snarare kring dess tema. Texterna i boken är detta år skrivna av företrädare för SMU. SMU på olika nivåer, i olika åldrar och i olika textformer. Där stod en berättelse om en gudstjänst, där en lerkruka var inblandad i skeendet. Det var, i mina ögon, en väldigt fin berättelse, och jag skulle gärna ha varit närvarande i den gudstjänsten som beskrevs. Men – där, i texten, stod också att ett misslyckande aldrig är ett misslyckande förrän man helt ger upp. Det går att börja om, skapa nytt ur sådant som verkar trasigt och förlorat.
Jag arbetar i en organisation som stödjer människor som har det svårt. De, vi, skapar t ex sysselsättning för människor som är utslagna ifrån den normala arbetsmarknaden. När vi lyckas finna en sysselsättning, som gör det möjligt för dem att få en ny chans – så är det ändå nästan omöjligt för dem att få en andra chans. Bara en sådan enkle liten sak som att kunna få sin lön, så kan det verkligen bli svårt.
För att få lön, så behövs ett bankkonto. Det, är väldigt svårt att få – för den som saknar adress, för den som har betalningsanmärkningar och för den som inte har haft en inkomst vit som snö. Många vill komma tillbaka. Det finns många som inte vill, för att de inte klarar att komma in i den normala lunken. Men det finns också många som vill – få en andra eller tredje eller fjärde chans. De vill verkligen försöka igen. Men låter vi dem? Låter vi - du och jag, eller samhället - dem komma igen?
En man - låt oss kalla honom Sven - gick till banken, för att öppna ett konto för att kunna få sin lön insatt. Han fick ett blankt nej. En vuxen man fick ett blankt nej, och ingen ville stanna och lyssna på honom. Sven gick till sin nya arbetsgivare och förklarade situationen. Svens chef, en ung tjej i 25-årsåldern, gick ner till banken. På två minuter var kontot öppnat.
Hur skulle du känna, om det var du som drabbas av detta? Om du stod i situationen att vilja och våga, börja om på nytt.
Känner du att du kan komma igen, när något gått snett.
Känner du att du blir förlåten för det som varit, och kan återvända för ett nytt försök?
Känner du att du stannar och lyssnar på den som du tycker har gjort något dumt?
Känner du att du försöker förstå, och ger relationen, personen, eller vad det nu rör – chansen igen?
Simon Petrus svek. Han förnekade någon han älskade. Han svek.
Jesus gav honom en ny chans. Jesus frågade, och frågade – kanske för att Petrus verkligen skulle fundera på om han verkligen ville ha en ny chans. Ja. Petrus ville. Jesus gav honom då verkligen en ny chans. Som Petrus tog. Och förvaltade väl. Det förändrade Petrus liv. Det förändrade våra liv.
Herre.
Tack, för att du ger oss en andra chans.
Tack, för att du omformar, knådar på nytt, när vi brister, eller krackelerar i kanten.
Herre
Hjälp mig att se att jag måste förlåta och ge mina medmänniskor en andra chans.
Precis som du ger oss alla nya chanser, vill jag ge alla – och även mig själv – nya chanser.
Hjälp mig, att göra detta, att verka för detta.
Amen..
Jeremia 18:1-6
Första Johannesbrevet 5:1-5
Johannesevangeliet 21:15-19
Påskens Vittnen
Herren talade till Jeremia. Herren talade om att Han formade oss. Som krukmakaren formar sina kärl, formar Herren oss. Ibland igen, när det första försöket inte fungerar. Ibland igen, och igen.
När Herren format oss. Går vi ut i världen. Är. Försöker. Finns. Vi lever i livet. Ibland ger det ett gott resultat, ibland inte.
När Herren ser att formen inte riktigt fungerar. Gör han nytt. Formar igen.
Det är hans rätt. Det är hans roll. Till detta må vi lyssna.
Simon Petrus kallades att tala. Att sprida ordet om Herren till människorna. Jesus förlät Petrus, när Petrus uppriktigt och ärligt talat om att han älskade Jesus. Tre gångers förnekande, blev tre upprepade frågor om han verkligen älskade Jesus. Du vet att jag älskar dig. Ja, Herre, du vet att jag älskar dig. Herre, du vet allt. Du vet att jag älskar dig – svarade Petrus, som våndades över upprepandet.
Jesus förlät. Jesus gav inte upp. Jesus kom tillbaka, och försökte igen.
Jag läste i Ordet för idag, 2007. Där finns en kort text, en reflektion, kring denna veckas text eller kanske snarare kring dess tema. Texterna i boken är detta år skrivna av företrädare för SMU. SMU på olika nivåer, i olika åldrar och i olika textformer. Där stod en berättelse om en gudstjänst, där en lerkruka var inblandad i skeendet. Det var, i mina ögon, en väldigt fin berättelse, och jag skulle gärna ha varit närvarande i den gudstjänsten som beskrevs. Men – där, i texten, stod också att ett misslyckande aldrig är ett misslyckande förrän man helt ger upp. Det går att börja om, skapa nytt ur sådant som verkar trasigt och förlorat.
Jag arbetar i en organisation som stödjer människor som har det svårt. De, vi, skapar t ex sysselsättning för människor som är utslagna ifrån den normala arbetsmarknaden. När vi lyckas finna en sysselsättning, som gör det möjligt för dem att få en ny chans – så är det ändå nästan omöjligt för dem att få en andra chans. Bara en sådan enkle liten sak som att kunna få sin lön, så kan det verkligen bli svårt.
För att få lön, så behövs ett bankkonto. Det, är väldigt svårt att få – för den som saknar adress, för den som har betalningsanmärkningar och för den som inte har haft en inkomst vit som snö. Många vill komma tillbaka. Det finns många som inte vill, för att de inte klarar att komma in i den normala lunken. Men det finns också många som vill – få en andra eller tredje eller fjärde chans. De vill verkligen försöka igen. Men låter vi dem? Låter vi - du och jag, eller samhället - dem komma igen?
En man - låt oss kalla honom Sven - gick till banken, för att öppna ett konto för att kunna få sin lön insatt. Han fick ett blankt nej. En vuxen man fick ett blankt nej, och ingen ville stanna och lyssna på honom. Sven gick till sin nya arbetsgivare och förklarade situationen. Svens chef, en ung tjej i 25-årsåldern, gick ner till banken. På två minuter var kontot öppnat.
Hur skulle du känna, om det var du som drabbas av detta? Om du stod i situationen att vilja och våga, börja om på nytt.
Känner du att du kan komma igen, när något gått snett.
Känner du att du blir förlåten för det som varit, och kan återvända för ett nytt försök?
Känner du att du stannar och lyssnar på den som du tycker har gjort något dumt?
Känner du att du försöker förstå, och ger relationen, personen, eller vad det nu rör – chansen igen?
Simon Petrus svek. Han förnekade någon han älskade. Han svek.
Jesus gav honom en ny chans. Jesus frågade, och frågade – kanske för att Petrus verkligen skulle fundera på om han verkligen ville ha en ny chans. Ja. Petrus ville. Jesus gav honom då verkligen en ny chans. Som Petrus tog. Och förvaltade väl. Det förändrade Petrus liv. Det förändrade våra liv.
Herre.
Tack, för att du ger oss en andra chans.
Tack, för att du omformar, knådar på nytt, när vi brister, eller krackelerar i kanten.
Herre
Hjälp mig att se att jag måste förlåta och ge mina medmänniskor en andra chans.
Precis som du ger oss alla nya chanser, vill jag ge alla – och även mig själv – nya chanser.
Hjälp mig, att göra detta, att verka för detta.
Amen..
Annandag påsk.... Vilken vecka....
Vilken vecka.
Han åt och drack med sina vänner.
Han gladdes åt detta.
Han hade sett fram emot detta.
Men det fanns en sorg.
För han visste att det fanns svek.
Han visste att det fanns förnekelse.
Men det fanns en stor dos av kärlek.
Han befann sig med vänner.
Människor, vänner – men särskilt just människor.
Människor som gläds, sviker, förnekar och älskar.
Han tjänande dem. Han förstod att just det var av vikt.
Att tjäna. Att visa kärlek. Även om vännerna svek. Även om de förnekade.
För de var unika. För de var viktiga. För de trodde. På honom.
Han älskade dem. Vännerna. Människorna, som trodde på honom. Människorna, som var hans vänner. Människorna, som han trodde på, som han ville lägga sin kraft på – och som han inte gav upp hoppet om….
Vi är Människor.
Just människor.
Unika, men så otroligt ofullkomliga.
Fantastiska, men så otroligt mycket Människor.
Just Ofullkomliga.
Veckan gick vidare.
En milstolpe. Något fruktansvärt, men ändå något som sedan gav så mycket mer. Tillbaka. Det gav så mycket till Världen. Till människorna. Till dig, mig, oss.
Ett svek. Ett riktigt svek. Av en vän. Som angav honom.
Ett svek. Av många. Som inte stod upp och sa stopp.
Jesus fick verkligen känna på hur det var att vara med ofullkomliga vänner. Konsekvensen blev svår. Men han tog den. För han visste vem han var. Konsekvensen blev svår ändå. För honom, för hans medvandrare i just den tiden, och för oss idag.
Men konsekvensen är ändå så viktig för oss idag. Vi firar den. Vi firar den stort under påsken. Är det i sorg, eller är det i glädje. Eller är det med båda de känslorna med i firandet?
Sorg, över det fruktansvärde att någon alls – och allra helst en så vänlig och kärleksfull man som Jesus – blev uppspikad på ett kors. För att dö.
För att vänner svek.
Eller för att det verkligen var förutbestämt just så.
För att åter vandra med oss, konkret, en stund. Och sedan igen. I evig tid. För att åter göra sitt budskap tydligt. För att åter – alltid – igen, och igen, sätta djupa, viktiga och särskilt särskilda spår i våra sinnen.
Efter regn kommer solsken.
Efter sorg kommer glädje.
Efter död kommer liv.
Finns det något ont, som inte har något gott med sig.
Lärjungarna. Efterföljarna. Människorna.
Drabbades av Plågan. Våndan. Hjälplösheten. Sorgen. Frustrationen.
Vad skulle de göra nu?
Hur skulle de gå vidare?
Vad skulle hända med deras liv?
Nu när det verkligen hade gått åt skogen?
Något gott hände.
Något gott händer ofta.
Han kom tillbaka.
Lärjungarna. Efterföljarna. Människorna.
Drabbades av det stora Frågetecknet. Tvivlet. Var detta verkligen sant?
Att ett sådant under. En sådan lycka. Något sådant fantastiskt kunde ske.
Just där, hos dem.
Han kom tillbaka.
För att finnas där – hos dem - igen. Hos dem. För att fortsätta att undervisa dem, vara med dem, och visa dem kärlek.
Han visade dem kärlek. Han hälsade dem som vänner. ”Frid med er”. Han bannade dem lite, för att de tvivlade. Han bannade dem för att var tvungna att överbevisas innan de slutade att tvivla. Men han stannade hos dem. Talade med dem. Visade kärlek mot dem. Igen. Ändå. Trots deras mänskliga ofullkomlighet.
Jesus bad dem om hjälp. Att sprida budskapet om det goda. Om kärleken. Om vad som är vad, om vad som är riktigt väsentligt. Men han bad dem först att stanna. För att samla kraft. Han bad dem att vänta tills de fyllts med kraft av Herren. Innan de gav sig ut igen. För att berätta om det som hänt.
Från vånda. Till glädje.
Från sorg. Till lycka.
Genom att stanna. Reflektera. Samla kraft.
Innan vi följer vårt nästa spår.
I livet.
Som igen för oss på nya stigar.
Till något nytt.
Dit någon, något, fört oss.
Jag vet inte vad som väntar.
Men sorgen är borta. Döden har bytts mot liv.
Våndan är borta. Insikten finns att det finns hopp.
Jag måste tro. På det goda. På att Herren vet vad som är bäst. På att Herren stakat en god väg för mig, och för dig. Jag måste tro. Jag måste bära hopp, och inte våndas i skräck om hur stigen ser ut, där bortom nästa krök.
Där. Just där.
Finns glädjen. Livet. Hoppet. Kärleken.
Det som var sorg. Förbyts till glädje.
Det som var vånda. Finns inte kvar.
Vi stannar en stund.
Vi ber om hjälp.
Ber.
Han dog.
Vilken fruktansvärd sorg.
Vilken förtvivlan.
Död och begraven.
Och sedan uppstånden.
Återkommen.
Till oss.
Vilket hopp.
Från död. Till liv.
Från sorg och förtvivlan.
Till hopp. Till glädje.
Herre.
Tack, för att du återkom
Tack, för att du ger oss liv
Tack, för att du ger oss hopp
Tack, för att du ger oss glädje
Amen
Han åt och drack med sina vänner.
Han gladdes åt detta.
Han hade sett fram emot detta.
Men det fanns en sorg.
För han visste att det fanns svek.
Han visste att det fanns förnekelse.
Men det fanns en stor dos av kärlek.
Han befann sig med vänner.
Människor, vänner – men särskilt just människor.
Människor som gläds, sviker, förnekar och älskar.
Han tjänande dem. Han förstod att just det var av vikt.
Att tjäna. Att visa kärlek. Även om vännerna svek. Även om de förnekade.
För de var unika. För de var viktiga. För de trodde. På honom.
Han älskade dem. Vännerna. Människorna, som trodde på honom. Människorna, som var hans vänner. Människorna, som han trodde på, som han ville lägga sin kraft på – och som han inte gav upp hoppet om….
Vi är Människor.
Just människor.
Unika, men så otroligt ofullkomliga.
Fantastiska, men så otroligt mycket Människor.
Just Ofullkomliga.
Veckan gick vidare.
En milstolpe. Något fruktansvärt, men ändå något som sedan gav så mycket mer. Tillbaka. Det gav så mycket till Världen. Till människorna. Till dig, mig, oss.
Ett svek. Ett riktigt svek. Av en vän. Som angav honom.
Ett svek. Av många. Som inte stod upp och sa stopp.
Jesus fick verkligen känna på hur det var att vara med ofullkomliga vänner. Konsekvensen blev svår. Men han tog den. För han visste vem han var. Konsekvensen blev svår ändå. För honom, för hans medvandrare i just den tiden, och för oss idag.
Men konsekvensen är ändå så viktig för oss idag. Vi firar den. Vi firar den stort under påsken. Är det i sorg, eller är det i glädje. Eller är det med båda de känslorna med i firandet?
Sorg, över det fruktansvärde att någon alls – och allra helst en så vänlig och kärleksfull man som Jesus – blev uppspikad på ett kors. För att dö.
För att vänner svek.
Eller för att det verkligen var förutbestämt just så.
För att åter vandra med oss, konkret, en stund. Och sedan igen. I evig tid. För att åter göra sitt budskap tydligt. För att åter – alltid – igen, och igen, sätta djupa, viktiga och särskilt särskilda spår i våra sinnen.
Efter regn kommer solsken.
Efter sorg kommer glädje.
Efter död kommer liv.
Finns det något ont, som inte har något gott med sig.
Lärjungarna. Efterföljarna. Människorna.
Drabbades av Plågan. Våndan. Hjälplösheten. Sorgen. Frustrationen.
Vad skulle de göra nu?
Hur skulle de gå vidare?
Vad skulle hända med deras liv?
Nu när det verkligen hade gått åt skogen?
Något gott hände.
Något gott händer ofta.
Han kom tillbaka.
Lärjungarna. Efterföljarna. Människorna.
Drabbades av det stora Frågetecknet. Tvivlet. Var detta verkligen sant?
Att ett sådant under. En sådan lycka. Något sådant fantastiskt kunde ske.
Just där, hos dem.
Han kom tillbaka.
För att finnas där – hos dem - igen. Hos dem. För att fortsätta att undervisa dem, vara med dem, och visa dem kärlek.
Han visade dem kärlek. Han hälsade dem som vänner. ”Frid med er”. Han bannade dem lite, för att de tvivlade. Han bannade dem för att var tvungna att överbevisas innan de slutade att tvivla. Men han stannade hos dem. Talade med dem. Visade kärlek mot dem. Igen. Ändå. Trots deras mänskliga ofullkomlighet.
Jesus bad dem om hjälp. Att sprida budskapet om det goda. Om kärleken. Om vad som är vad, om vad som är riktigt väsentligt. Men han bad dem först att stanna. För att samla kraft. Han bad dem att vänta tills de fyllts med kraft av Herren. Innan de gav sig ut igen. För att berätta om det som hänt.
Från vånda. Till glädje.
Från sorg. Till lycka.
Genom att stanna. Reflektera. Samla kraft.
Innan vi följer vårt nästa spår.
I livet.
Som igen för oss på nya stigar.
Till något nytt.
Dit någon, något, fört oss.
Jag vet inte vad som väntar.
Men sorgen är borta. Döden har bytts mot liv.
Våndan är borta. Insikten finns att det finns hopp.
Jag måste tro. På det goda. På att Herren vet vad som är bäst. På att Herren stakat en god väg för mig, och för dig. Jag måste tro. Jag måste bära hopp, och inte våndas i skräck om hur stigen ser ut, där bortom nästa krök.
Där. Just där.
Finns glädjen. Livet. Hoppet. Kärleken.
Det som var sorg. Förbyts till glädje.
Det som var vånda. Finns inte kvar.
Vi stannar en stund.
Vi ber om hjälp.
Ber.
Han dog.
Vilken fruktansvärd sorg.
Vilken förtvivlan.
Död och begraven.
Och sedan uppstånden.
Återkommen.
Till oss.
Vilket hopp.
Från död. Till liv.
Från sorg och förtvivlan.
Till hopp. Till glädje.
Herre.
Tack, för att du återkom
Tack, för att du ger oss liv
Tack, för att du ger oss hopp
Tack, för att du ger oss glädje
Amen
Annandag påsk - möte med den uppståndne....
Annandag påsk April 2007
Femte Mosebok 18:15-18
Kolosserbrevet 3:1-4
Lukasevangeliet 24:36-49
Möte med den uppståndne.
Lärjungarna tvivlade. Sörjde. Kvinnorna berättade att Han inte fanns kvar i graven. Maria berättade att Jesus talat med henne.
Jesus visade sig för Maria.
Hon förundrades. Hon berättade. Hon blev inte riktigt trodd.
Jesus visade sig för fler. Som förundrades, tvivlade och förundrades.
De blev inte riktigt trodda.
Jesus visade sig för fler. Och fler.
Som förundrades och tvivlade.
Visst är det svårt att tro. När man inte vet. Något så uppenbart alldeles för märkligt.
Eller. Visst är det svårt att tro – även när man verkligen vet. De visste att han var död. Pinad, plågad – och verkligen död. Att han inte var kvar.
Att han då skulle visa sig för någon, tala med någon. - Visst kan man förstå att det var svårt för lärjungarna att tro på detta. När man inte med egna ögon har sett och förstått. Ord, som låter så osannolikt osannolika att det bara inte kan stämma. Och även om man sett, så måste det varit svårt att förstå.
Men just så var det ju. Just så var det förutsett. Bestämt. Sagt. Och just så skulle det ske. Att Messias, skulle lida och dö, och sedan bli levande igen på den tredje dagen.
Tre dagar. Tre dagars sorg och förtvivlan. Vånda. Med en undran över vad de nu skulle ta sig för. Då dök han upp hos dem. När de fortfarande stod där, och talade. Med varandra. I sorg och förtvivlan. Just då, stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade på dem. ”Frid över er”. Frid. En hälsning med värme.
De förskräcktes när de fick se honom. De trodde verkligen inte sina ögon. Det blev helt enkelt alldeles för mycket, alldeles för osannolikt, för lärjungarna. Det borde de kanske inte ha blivit, kan man kanske tycka – men det blev de verkligen. Jesus måste verkligen ha suckat djupt inom sig, för deras ständiga tvivel. Men han gav verkligen inte upp om dem. Han visade, visade och visade. Han talade, talade och talade. Överbevisade genom sina sår. Överbevisade genom att påminna om vad som varit sagt sedan förr. Överbevisade genom sitt tal, sin kärlek och sitt handlande. Han öppnade deras sinne för ord och förståelse.
Till slut. Till slut. Blev de övertygade.
Då talade Jesus vidare med dem. Och de lyssnade när han försökte få dem att förstå. Förstå att Jesus tagit människornas straff för att var och en som ångrar sig i sina mänskliga tillkortakommanden, och tror på Honom - skall kunna få förlåtelse. För att kunna orka gå vidare i livet, i världen. För att kunna leva tillsammans med andra, och visa kärlek till sin nästa. I tron att kärleken gör just det. Kärleken till den som fyller oss med kraft. Fyller oss med kärlek, glädje, omsorg.
När de till slut förstått – bad Jesus dem att stanna och samla kraft.
Samla kraft.
Fundera.
Reflektera.
Be.
Samla kraft.
Att se vad som är av vikt.
Innan de skulle ge sig iväg ut för att sprida det som är av vikt, till andra.
Dela med sig. Till andra.
För att fylla oss med kunskap om det som är av värde.
Jesus bad dem att gå ut och sprida budskapet om honom, Herren.
Tvivla inte.
Tro.
Samla kraft.
Dela med dig till andra.
Herre.
Hjälp mig att Tro
Hjälp mig att Samla Kraft
Hjälp mig att dela med mig till andra
Amen
Femte Mosebok 18:15-18
Kolosserbrevet 3:1-4
Lukasevangeliet 24:36-49
Möte med den uppståndne.
Lärjungarna tvivlade. Sörjde. Kvinnorna berättade att Han inte fanns kvar i graven. Maria berättade att Jesus talat med henne.
Jesus visade sig för Maria.
Hon förundrades. Hon berättade. Hon blev inte riktigt trodd.
Jesus visade sig för fler. Som förundrades, tvivlade och förundrades.
De blev inte riktigt trodda.
Jesus visade sig för fler. Och fler.
Som förundrades och tvivlade.
Visst är det svårt att tro. När man inte vet. Något så uppenbart alldeles för märkligt.
Eller. Visst är det svårt att tro – även när man verkligen vet. De visste att han var död. Pinad, plågad – och verkligen död. Att han inte var kvar.
Att han då skulle visa sig för någon, tala med någon. - Visst kan man förstå att det var svårt för lärjungarna att tro på detta. När man inte med egna ögon har sett och förstått. Ord, som låter så osannolikt osannolika att det bara inte kan stämma. Och även om man sett, så måste det varit svårt att förstå.
Men just så var det ju. Just så var det förutsett. Bestämt. Sagt. Och just så skulle det ske. Att Messias, skulle lida och dö, och sedan bli levande igen på den tredje dagen.
Tre dagar. Tre dagars sorg och förtvivlan. Vånda. Med en undran över vad de nu skulle ta sig för. Då dök han upp hos dem. När de fortfarande stod där, och talade. Med varandra. I sorg och förtvivlan. Just då, stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade på dem. ”Frid över er”. Frid. En hälsning med värme.
De förskräcktes när de fick se honom. De trodde verkligen inte sina ögon. Det blev helt enkelt alldeles för mycket, alldeles för osannolikt, för lärjungarna. Det borde de kanske inte ha blivit, kan man kanske tycka – men det blev de verkligen. Jesus måste verkligen ha suckat djupt inom sig, för deras ständiga tvivel. Men han gav verkligen inte upp om dem. Han visade, visade och visade. Han talade, talade och talade. Överbevisade genom sina sår. Överbevisade genom att påminna om vad som varit sagt sedan förr. Överbevisade genom sitt tal, sin kärlek och sitt handlande. Han öppnade deras sinne för ord och förståelse.
Till slut. Till slut. Blev de övertygade.
Då talade Jesus vidare med dem. Och de lyssnade när han försökte få dem att förstå. Förstå att Jesus tagit människornas straff för att var och en som ångrar sig i sina mänskliga tillkortakommanden, och tror på Honom - skall kunna få förlåtelse. För att kunna orka gå vidare i livet, i världen. För att kunna leva tillsammans med andra, och visa kärlek till sin nästa. I tron att kärleken gör just det. Kärleken till den som fyller oss med kraft. Fyller oss med kärlek, glädje, omsorg.
När de till slut förstått – bad Jesus dem att stanna och samla kraft.
Samla kraft.
Fundera.
Reflektera.
Be.
Samla kraft.
Att se vad som är av vikt.
Innan de skulle ge sig iväg ut för att sprida det som är av vikt, till andra.
Dela med sig. Till andra.
För att fylla oss med kunskap om det som är av värde.
Jesus bad dem att gå ut och sprida budskapet om honom, Herren.
Tvivla inte.
Tro.
Samla kraft.
Dela med dig till andra.
Herre.
Hjälp mig att Tro
Hjälp mig att Samla Kraft
Hjälp mig att dela med mig till andra
Amen
Skärtorsdagen.......
Skärtorsdagen 5 april 2007
Johannesserien
Jeremia 31:31-34
Hebreerbrevet 10:12-18
Johannesevangeliet 13:1-17
Det nya förbundet
Herren säger: Jag skall låta dem förstå min vilja och mina lagar, och jag skall göras så att de lyder mig av hela hjärtat. Jag skall aldrig mer komma ihåg deras synder och deras ondska.
Så när synderna nu en gång för alla har blivit förlåtna, behövs det inga fler offer.
Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas. Så säger Herren, han som satt solen att lysa om dagen, månen och stjärnorna att lysa om natten, han som rör upp havet i dånande vågor, han vars namn är Herren Sebaot.
Så säger Herren. Jag läste både från gamla, och nya testamentet. Orden är tydliga. Han som skapat allt. Han som vill oss så väl, månar om oss så starkt, att han gav oss sin son. Gav - offrade – och gav oss sin son. För oss, för vår skull.
Skärtorsdag. Strax före påskhögtiden. Jesus visste att hans stund var kommen. Jesus visste att Judas Iskariot skulle förråda honom. Jesus visste.
Jesus visste, och berättade för sina lärjungar. Han berättade att han skulle bli förrådd, han berättade vem som skulle förråda honom, han berättade att han skulle dö. Han berättade att Petrus skulle förneka honom, inte bara en gång utan tre gånger . Jesus visste att hans stund på jorden var slut.
Trots det. Eller kanske just därför. Visade Jesus kärlek. Igen, och igen, visade Jesus oss kärlek. Han visade oss hur vi skall vara mot varandra. Igen och igen. Oförtröttligt.
Innan det var dags att lämna den jordiska världen ville Jesus ge sina efterföljare ett bevis på hur mycket han älskade dem. Det är förunderligt. Och det bör verkligen visa oss hur vi skall göra. Trots att han visste att han skulle förrådas och förnekas, så älskade han dem i varje fall. Han älskade dem, trots att de var människor med fel och brister. Trots att de svek. Trots att de sviktade i tro och handling.
Han tvättade deras fötter. I en omsorg och som en särskild gåva. Som en tjänare som tjänar sin mästare. Som en mästare som förstår att varje ledares eller tjänares roll är att betjäna sina medmänniskor. Sina medmänniskor som alla är tjänare. Tjänare och ledare. I olika situationer i livet. Han ville också ge dem en ledning om hur de skulle behandla sina medmänniskor på deras vandring i livet. Såsom Jesus tvättade lärjungarnas fötter, så skall också vi tvätta andras fötter. Som Jesus visade människorna kärlek, så skall också vi visa andra vår kärlek.
Han älskade dem verkligen, trots att de var människor med fel och brister. Trots att de svek. Trots att de sviktade i tro och handling.
Tänk. Om vi bara kunde närma oss detta, lite, lite grann. Förstå, att vi skall göra som han. Som han ber oss om. Att följa hans exempel. Att älska våra medmänniskor, även om de är människor med fel och brister. Även om de sviker eller sviktar. För att de är just människor.
Vi kan inte se rakt igenom människorna som Herren kan. Vi kan inte känna människorna som han kan. Men vi kan ändå försöka.
Han visade oss vägen.
Han visade hur vi skulle bete oss.
Handla.
Göra.
Inte bara i ord.
Utan också i handling.
Jesus sa, där strax innan påskmåltiden: Jag har gett er ett exempel att följa; gör som jag har gjort mot er. Jag försäkrar er, att en tjänare inte står över sin herre, och att en budbärare inte står över den som sänt honom. När ni nu vet detta, är ni lyckliga om ni också praktiserar det.
Så starkt. Så viktigt. Att praktisera sin kunskap. Praktisera det vi vet är rätt. Praktisera det vi är utsedda att göra. På det sätt vi har lärt oss av Herrens exempel, som t ex i dagens text.
Att tjäna varandra oavsett grad.
Att visa omsorg om varandra.
Att visa kärlek.
Jesus befaller oss att älska varandra. Han säger att just det är av vikt. Just att visa kärlek – att älska varandra – skall göra att människorna förstår att vi är hans efterföljare.
Låt oss försöka göra just detta. Visa varandra kärlek. Förlåta varandra. Visa varandra kärlek, utan förbehåll.
Herre.
Tack, för ditt ord.
Tack, för att du älskar oss trots vår otillräcklighet.
Tack, för att du inte ger upp om oss.
Herre.
Hjälp oss.
Visa oss.
Hjälp oss att förstå hur vi på bästa sätt kan praktisera den kunskap som du visar oss i ditt Ord.
Amen
Johannesserien
Jeremia 31:31-34
Hebreerbrevet 10:12-18
Johannesevangeliet 13:1-17
Det nya förbundet
Herren säger: Jag skall låta dem förstå min vilja och mina lagar, och jag skall göras så att de lyder mig av hela hjärtat. Jag skall aldrig mer komma ihåg deras synder och deras ondska.
Så när synderna nu en gång för alla har blivit förlåtna, behövs det inga fler offer.
Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas. Så säger Herren, han som satt solen att lysa om dagen, månen och stjärnorna att lysa om natten, han som rör upp havet i dånande vågor, han vars namn är Herren Sebaot.
Så säger Herren. Jag läste både från gamla, och nya testamentet. Orden är tydliga. Han som skapat allt. Han som vill oss så väl, månar om oss så starkt, att han gav oss sin son. Gav - offrade – och gav oss sin son. För oss, för vår skull.
Skärtorsdag. Strax före påskhögtiden. Jesus visste att hans stund var kommen. Jesus visste att Judas Iskariot skulle förråda honom. Jesus visste.
Jesus visste, och berättade för sina lärjungar. Han berättade att han skulle bli förrådd, han berättade vem som skulle förråda honom, han berättade att han skulle dö. Han berättade att Petrus skulle förneka honom, inte bara en gång utan tre gånger . Jesus visste att hans stund på jorden var slut.
Trots det. Eller kanske just därför. Visade Jesus kärlek. Igen, och igen, visade Jesus oss kärlek. Han visade oss hur vi skall vara mot varandra. Igen och igen. Oförtröttligt.
Innan det var dags att lämna den jordiska världen ville Jesus ge sina efterföljare ett bevis på hur mycket han älskade dem. Det är förunderligt. Och det bör verkligen visa oss hur vi skall göra. Trots att han visste att han skulle förrådas och förnekas, så älskade han dem i varje fall. Han älskade dem, trots att de var människor med fel och brister. Trots att de svek. Trots att de sviktade i tro och handling.
Han tvättade deras fötter. I en omsorg och som en särskild gåva. Som en tjänare som tjänar sin mästare. Som en mästare som förstår att varje ledares eller tjänares roll är att betjäna sina medmänniskor. Sina medmänniskor som alla är tjänare. Tjänare och ledare. I olika situationer i livet. Han ville också ge dem en ledning om hur de skulle behandla sina medmänniskor på deras vandring i livet. Såsom Jesus tvättade lärjungarnas fötter, så skall också vi tvätta andras fötter. Som Jesus visade människorna kärlek, så skall också vi visa andra vår kärlek.
Han älskade dem verkligen, trots att de var människor med fel och brister. Trots att de svek. Trots att de sviktade i tro och handling.
Tänk. Om vi bara kunde närma oss detta, lite, lite grann. Förstå, att vi skall göra som han. Som han ber oss om. Att följa hans exempel. Att älska våra medmänniskor, även om de är människor med fel och brister. Även om de sviker eller sviktar. För att de är just människor.
Vi kan inte se rakt igenom människorna som Herren kan. Vi kan inte känna människorna som han kan. Men vi kan ändå försöka.
Han visade oss vägen.
Han visade hur vi skulle bete oss.
Handla.
Göra.
Inte bara i ord.
Utan också i handling.
Jesus sa, där strax innan påskmåltiden: Jag har gett er ett exempel att följa; gör som jag har gjort mot er. Jag försäkrar er, att en tjänare inte står över sin herre, och att en budbärare inte står över den som sänt honom. När ni nu vet detta, är ni lyckliga om ni också praktiserar det.
Så starkt. Så viktigt. Att praktisera sin kunskap. Praktisera det vi vet är rätt. Praktisera det vi är utsedda att göra. På det sätt vi har lärt oss av Herrens exempel, som t ex i dagens text.
Att tjäna varandra oavsett grad.
Att visa omsorg om varandra.
Att visa kärlek.
Jesus befaller oss att älska varandra. Han säger att just det är av vikt. Just att visa kärlek – att älska varandra – skall göra att människorna förstår att vi är hans efterföljare.
Låt oss försöka göra just detta. Visa varandra kärlek. Förlåta varandra. Visa varandra kärlek, utan förbehåll.
Herre.
Tack, för ditt ord.
Tack, för att du älskar oss trots vår otillräcklighet.
Tack, för att du inte ger upp om oss.
Herre.
Hjälp oss.
Visa oss.
Hjälp oss att förstå hur vi på bästa sätt kan praktisera den kunskap som du visar oss i ditt Ord.
Amen
Palmsöndagen - Vägen till korset....
Palmsöndagen 1 april 2007
Johannesserien
Sakarja 2:10-13
Filipperbrevet 2:5-11
Johannesevangeliet 12:1-16
Psaltaren 118:19-29
Vägen till korset.
Sex dagar innan påskfirandet började kom Jesus tillbaka till Betania, där Lasaros bodde. Lasaros är mannen som Jesus hade uppväckt från det döda, som vi kan läsa om i Johannesevangeliets 11 kapitel. Sex dagar innan påskfirande bjöds det till fest. De åt och drack till Jesus ära. Maria, Lasaros syster , smörjde Jesu fötter med en dyrbar olja och torkade dem med sitt hår. Hon brydde sig om den man som gjort så mycket stort för vår värld. Hon brydde sig om den man som sedan inte så länge till skulle finnas kvar i sin fysiska form på jorden. Han skulle lämna oss, men ändå inte. Han skulle verkligen lämna oss, men ändå inte. Maria kanske bryddes sig särskilt om honom eftersom hon visste vad han presterat. Hon hade sett honom bota, hela och göra under . Kanske hade hon ett särskilt varmt hjärta till honom, för att hon sett honom väcka sin bror till liv.
Hon slösade dyrbar olja på honom. Hon slösade omsorg och kärlek på honom. Jesus visste att han skulle begravas snart, och såg det som en särskild kärleksbärande omsorg av Maria att hon delade med sig av detta till honom. Det måste naturligtvis ha varit obegripligt för lärjungarna och Maria att förstå vad han menade när han talade om sin begravning. Men sett i efterhand, och med den vetskap som Jesus hade, så var det ju just så. En kärleksbärande omsorg. Ett tack, och en omsorg. Maria visste att han var väl värd all omsorg. Hon visste vad han gjort. Hon tvekade en stund och förebrådde honom, känns det som, när jag läser Marias ord ; Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. Hon tvekade nog inte mer när Jesus strax efter gjorde hennes bror Lasaros levande igen. Marias kärleksbärande omsorg känns som ett tack för det som Jesus gjort, och en omsorg om honom för framtidens händelser.
Det finns alltid några som tycker att man skall göra på andra sätt. Som Judas Iskariot som uttryckte att det var ett stort slöseri. Kanske för att han sökte egen vinning, kanske för att han hamnat på ett felspår i sin tanke. - Men kanske är det just den kärleksfulla handlingen, för någon eller något som finns just här nära som är så viktig att fånga.
Jesus är här. Nära.
Kyrkans kraft är här. Nära.
Ordet är här. Nära.
Hur kan vi lära oss att slösa på det som är viktigt. Att slösa på Jesus känns viktigt. Att slösa på det som han står för känns viktigt. Både vad gäller pengar och i praktisk handling.
Och att gör det nu. Att inte skjuta upp det till sen, utan att börja just nu. Om Maria inte hade smörjt Jesus just där, strax innan begravningen – så hade hon aldrig kunna visa honom just den kärleksomsorgen. Nästa vecka hade detta varit för sent.
Just det hade varit för sent. För nästa vecka fanns han – så fysiskt – inte på plats. Men vi skall också komma ihåg att det aldrig är för sent. Vi kan alltid börja just den dag vi nåtts av kallelsen att börja. Då är det viktigt att börja. Just då. Just nu. Vi missade just det tåget, att möta honom när han fanns på plats rent fysiskt. Men han finns ju här och nu, på plats för oss, för var och en av oss. Han finns – nu på plats för att visa oss vägen - för andra handlingar, för tro, för omsorg. Mot honom och mot våra medmänniskor. Han finns på plats i vår värld, för att vi skall kunna ta till oss hans verk och följa i hans fotspår.
I Filipperbrevet säger Paulus att vi skall leva i harmoni med varandra, att vi skall älska varandra. Han uppmanar oss att vara ödmjuka och att sätta andra högre än oss själva och att tänka på andras behov. Han uppmanar oss att ha samma inställning som Jesus hade.
En inställning som rör sig kring tro och handling. Ödmjukhet och omsorg om sin nästa. Att se sin nästa, att hjälpa sin nästa. Oavsett ställning i samhället. Oavsett den yttre bilden, som utseende och klädsel. Bortsett från egen vinning.
Jesus antog en tjänares gestalt när han blev en av oss . Han var lydig, så till den milda grad att han lät sig spikas upp på ett kors. Han var ödmjuk inför sin uppgift. Att tjäna oss, att visa oss den rätta vägen. Utan övermod, utan bara med tanke på oss. Bortsett från egen vinning.
Jesus sade; Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan så att den kunde användas inför min begravning. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till.
Sprid kärlek. Slösa omsorg. Här och nu.
Mot just det, just den, som behöver det.
Just här och just nu.
I varje stund.
Herre.
Tack, för att du visar oss vägen.
Förlåt mig, för min otillräcklighet i ord och handling.
Hjälp mig att varje dag, varje stund, minnas vad Jesus gjort för oss.
Hjälp mig att inte vara självisk.
Hjälp mig att istället vara ödmjuk och se min nästa före mig själv
Hjälp mig att slösa.
Hjälp mig att slösa omsorg omkring mig, till varje människa och till varje fråga i vår värld som jag i något måtto kan tillföra till. Utan annan vinning än det som medför insikten att vi går i Jesu fotspår. Att vi försöker verka och vara som Jesus var, och är.
Amen
Johannesserien
Sakarja 2:10-13
Filipperbrevet 2:5-11
Johannesevangeliet 12:1-16
Psaltaren 118:19-29
Vägen till korset.
Sex dagar innan påskfirandet började kom Jesus tillbaka till Betania, där Lasaros bodde. Lasaros är mannen som Jesus hade uppväckt från det döda, som vi kan läsa om i Johannesevangeliets 11 kapitel. Sex dagar innan påskfirande bjöds det till fest. De åt och drack till Jesus ära. Maria, Lasaros syster , smörjde Jesu fötter med en dyrbar olja och torkade dem med sitt hår. Hon brydde sig om den man som gjort så mycket stort för vår värld. Hon brydde sig om den man som sedan inte så länge till skulle finnas kvar i sin fysiska form på jorden. Han skulle lämna oss, men ändå inte. Han skulle verkligen lämna oss, men ändå inte. Maria kanske bryddes sig särskilt om honom eftersom hon visste vad han presterat. Hon hade sett honom bota, hela och göra under . Kanske hade hon ett särskilt varmt hjärta till honom, för att hon sett honom väcka sin bror till liv.
Hon slösade dyrbar olja på honom. Hon slösade omsorg och kärlek på honom. Jesus visste att han skulle begravas snart, och såg det som en särskild kärleksbärande omsorg av Maria att hon delade med sig av detta till honom. Det måste naturligtvis ha varit obegripligt för lärjungarna och Maria att förstå vad han menade när han talade om sin begravning. Men sett i efterhand, och med den vetskap som Jesus hade, så var det ju just så. En kärleksbärande omsorg. Ett tack, och en omsorg. Maria visste att han var väl värd all omsorg. Hon visste vad han gjort. Hon tvekade en stund och förebrådde honom, känns det som, när jag läser Marias ord ; Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. Hon tvekade nog inte mer när Jesus strax efter gjorde hennes bror Lasaros levande igen. Marias kärleksbärande omsorg känns som ett tack för det som Jesus gjort, och en omsorg om honom för framtidens händelser.
Det finns alltid några som tycker att man skall göra på andra sätt. Som Judas Iskariot som uttryckte att det var ett stort slöseri. Kanske för att han sökte egen vinning, kanske för att han hamnat på ett felspår i sin tanke. - Men kanske är det just den kärleksfulla handlingen, för någon eller något som finns just här nära som är så viktig att fånga.
Jesus är här. Nära.
Kyrkans kraft är här. Nära.
Ordet är här. Nära.
Hur kan vi lära oss att slösa på det som är viktigt. Att slösa på Jesus känns viktigt. Att slösa på det som han står för känns viktigt. Både vad gäller pengar och i praktisk handling.
Och att gör det nu. Att inte skjuta upp det till sen, utan att börja just nu. Om Maria inte hade smörjt Jesus just där, strax innan begravningen – så hade hon aldrig kunna visa honom just den kärleksomsorgen. Nästa vecka hade detta varit för sent.
Just det hade varit för sent. För nästa vecka fanns han – så fysiskt – inte på plats. Men vi skall också komma ihåg att det aldrig är för sent. Vi kan alltid börja just den dag vi nåtts av kallelsen att börja. Då är det viktigt att börja. Just då. Just nu. Vi missade just det tåget, att möta honom när han fanns på plats rent fysiskt. Men han finns ju här och nu, på plats för oss, för var och en av oss. Han finns – nu på plats för att visa oss vägen - för andra handlingar, för tro, för omsorg. Mot honom och mot våra medmänniskor. Han finns på plats i vår värld, för att vi skall kunna ta till oss hans verk och följa i hans fotspår.
I Filipperbrevet säger Paulus att vi skall leva i harmoni med varandra, att vi skall älska varandra. Han uppmanar oss att vara ödmjuka och att sätta andra högre än oss själva och att tänka på andras behov. Han uppmanar oss att ha samma inställning som Jesus hade.
En inställning som rör sig kring tro och handling. Ödmjukhet och omsorg om sin nästa. Att se sin nästa, att hjälpa sin nästa. Oavsett ställning i samhället. Oavsett den yttre bilden, som utseende och klädsel. Bortsett från egen vinning.
Jesus antog en tjänares gestalt när han blev en av oss . Han var lydig, så till den milda grad att han lät sig spikas upp på ett kors. Han var ödmjuk inför sin uppgift. Att tjäna oss, att visa oss den rätta vägen. Utan övermod, utan bara med tanke på oss. Bortsett från egen vinning.
Jesus sade; Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan så att den kunde användas inför min begravning. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig kommer ni inte att ha hos er så länge till.
Sprid kärlek. Slösa omsorg. Här och nu.
Mot just det, just den, som behöver det.
Just här och just nu.
I varje stund.
Herre.
Tack, för att du visar oss vägen.
Förlåt mig, för min otillräcklighet i ord och handling.
Hjälp mig att varje dag, varje stund, minnas vad Jesus gjort för oss.
Hjälp mig att inte vara självisk.
Hjälp mig att istället vara ödmjuk och se min nästa före mig själv
Hjälp mig att slösa.
Hjälp mig att slösa omsorg omkring mig, till varje människa och till varje fråga i vår värld som jag i något måtto kan tillföra till. Utan annan vinning än det som medför insikten att vi går i Jesu fotspår. Att vi försöker verka och vara som Jesus var, och är.
Amen
Maria Bebådelsedag - Guds Mäktiga Verk....
25 mars 2007
Maria Bebådelsedag
Guds Mäktiga Verk
Mika 5:2-4
Romarbrevet 4:18-21
Lukasevangeliet 1:39-45
Psaltaren 147:7-15
Tack, Herre.
För att du fann – skapade – Maria
Tack, Herre.
För att du med hennes hjälp gav oss din son.
Amen.
Maria.
Kära Maria.
Tänk, vilken kraft.
Tänk, vilken tillit.
Vilken tro, hon bar
Vilket fullständigt fantastiskt under.
Marias Ja.
En kvinna. En ung kvinna.
Bara gör, som Herren ber.
Bara Är, för Herrens verk.
Maria
Får bud
Lyssnar
Accepterar
Gläds
Och ger hela världen ett fantastiskt under
Tänk, så utlämnade vi måste ha varit
Så utspridda
Så utlämnade utan ledning
Man väntade
Det var ju sagt, hur det skulle bli
Folket skulle vara utlämnat till dess hon som skulle föda fött
Man väntade
Det var ju sagt, hur det skulle bli
Han skulle träda fram som herde
Med Herrens kraft
Och folket skulle bo
I trygghet
Abraham trodde
Sviktade inte
Var förvissad
Bara det
Är tryggt
Att veta
Att undret kommer
Att veta
Att inte svikta
Inte tveka
Bara det
Är ett under
Bara det
Är tryggt
Maria
Fick bud
Lyssnade
Accepterade
Gladdes
I trygghet
Folket
Fick bud
Lyssnade
Tvekade
Tvivlade
Vände och vred
Herre.
Hjälp oss
Att förstå
Det fantastiska undret
Som finns
I att veta
Hur det är.
Vad som är
Av vikt
Av yttersta vikt
Amen
Maria Bebådelsedag
Guds Mäktiga Verk
Mika 5:2-4
Romarbrevet 4:18-21
Lukasevangeliet 1:39-45
Psaltaren 147:7-15
Tack, Herre.
För att du fann – skapade – Maria
Tack, Herre.
För att du med hennes hjälp gav oss din son.
Amen.
Maria.
Kära Maria.
Tänk, vilken kraft.
Tänk, vilken tillit.
Vilken tro, hon bar
Vilket fullständigt fantastiskt under.
Marias Ja.
En kvinna. En ung kvinna.
Bara gör, som Herren ber.
Bara Är, för Herrens verk.
Maria
Får bud
Lyssnar
Accepterar
Gläds
Och ger hela världen ett fantastiskt under
Tänk, så utlämnade vi måste ha varit
Så utspridda
Så utlämnade utan ledning
Man väntade
Det var ju sagt, hur det skulle bli
Folket skulle vara utlämnat till dess hon som skulle föda fött
Man väntade
Det var ju sagt, hur det skulle bli
Han skulle träda fram som herde
Med Herrens kraft
Och folket skulle bo
I trygghet
Abraham trodde
Sviktade inte
Var förvissad
Bara det
Är tryggt
Att veta
Att undret kommer
Att veta
Att inte svikta
Inte tveka
Bara det
Är ett under
Bara det
Är tryggt
Maria
Fick bud
Lyssnade
Accepterade
Gladdes
I trygghet
Folket
Fick bud
Lyssnade
Tvekade
Tvivlade
Vände och vred
Herre.
Hjälp oss
Att förstå
Det fantastiska undret
Som finns
I att veta
Hur det är.
Vad som är
Av vikt
Av yttersta vikt
Amen
Midfastosöndagen - Livets bröd....
18 mars 2007
Midfastosöndagen
Livets Bröd
Andra Moseboken 16:11-18
Första Petrusbrevet 2:1-3
Johannesevangeliet 624-35
Tack, Herre.
För att du är.
Mitt ibland oss.
Tack, Herre.
För att du står vid min – och vår allas - sida.
För att du outtröttligt försöker att få mig – oss - att förstå.
Att du stödjer. Bär. Håller i. Håller om.
Förlåt mig, för att jag är så evinnerligt trög.
Förlåt mig, för att jag gång på gång slinter – och tror mig vara god.
God nog.
Fast jag vet att jag slinter.
Förlåt mig.
Hjälp mig.
Och ett evinnerligt stort tack, för ditt tålamod.
Amen.
I min Handbok för livet, i första Petrus brev läser jag. Ni har tagit emot Guds eviga budskap. Gör er därför av med all ondska och falskhet. Sluta upp med att låtsas vara goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra.
Jag ler. Det står en del klokskap i bibeln, måste jag nog säga. Ibland ger böckernas olika översättningar olika känsla för texten, och tanken. Jag läste i Psalmboken, och sedan i Handbok för livet. Det är samma bibelställe. Samma text, men ändå så olika. De är egentligen inte olika, men ger ändå än annorlunda tanke. Det känns bra, att läsa på båda ställen. I Handbok för livet finns också fina förklarande texter. Som hjälper, leder och lotsar min tanke på nya spår i texten. Den vackra texten. Den kloka texten.
Sluta upp med att låtsas vara goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra.
Jag ler. I frustration? I insikt? I vanmakt? I uppgivenhet? Eller i glädje?
Varför är det så svårt att vara människa? Varför kan jag inte få vara god. Bara just god. Varför skall det vara så hopplöst. Att hela tiden trilla dit. Slinta.
Klarar vi, som människor, att låta bli att tala om. Tala om, tala illa om, eller bara tala om – varandra. Istället för att tala med varandra, lyssna, tala, resonera - och plocka fram varandras alla goda och unika sidor. Klarar vi att tänka den tanken, och hålla den tanken – kvar – och göra den till en viktig livsfråga.
Hur gör vi?
Hur gör vi, för att nå dit.
Hur gör jag, för att tala med?
Hur gör jag, för att lyfta någon?
Jag skulle vilja bestämma mig. Och göra. Varje dag. Minst en. Eller ett. Eller gärna, gärna fler.
Minst ett.
Lyft.
Först. Inte tala illa om någon. Inte ens tänka illa om någon.
Därefter. Utan dröjsmål.
Att göra något gott för någon.
Att höja någon.
Ett ord. En bön. Ett plus till någons dag.
Ibland är det svårt att veta om jag gjort bra, gjort någon ledsen, eller kränkt någon. Ibland är det svårt att veta hur medmänniskorna tagit till sig det jag sagt.
Ett ord, som kränkt.
Som inte alls varit avsikt som kränkning.
Men som blev så, för att vi varit otydliga mot varandra.
Som sårade
Som värkte.
Som skapade hinder på vår färd, i en kärleksfull värld.
Så lätt det är att göra någon illa.
Så onödigt det är.
Så svårt det är att reparera.
Så mänskligt svårt, det är att reparera.
Och
Så svårt det är.
Att förlåta.
Jag ler.
I glädje.
Trots min oförmåga.
Jag ler, kanske därför att jag vet att jag får en chans till.
Av Herren.
Jag undrar.
Får jag en chans till av mina medmänniskor? När jag klantar mig, när jag missar. Eller när jag inte lyckats visa vem jag är, vad jag kan, vad jag kan göra här och nu – själv eller tillsammans med fler.
Jag undrar.
Ger jag mina medmänniskor en chans till, när de klantar till det så att jag tycker att de inte förtjänar mer.
När jag tänker så, så känns det inte ok. Om jag vill få en chans till, så måste också de få en chans till. Vi får ju en chans till av Herrens. Varför skulle vi inte kunna försöka. Åtminstone lite, lite till – att ge de och oss, varandra, lite mer svängrum och möjligheter och ändå förlåta, lotsa, hjälpa – för nya erfarenheter, nya glädjeämnen och nya utvecklande klavertramp.
Jag vill lära mig. Att lära mig mer av Herrens godhet. Jag har lärt mig en del. Men jag vill verkligen lära mig mer. Insupa Herrens godhet, och göra den till en större del av mig.
Jag vill lära mig att tala, vara, leva – som om Herren hela tiden fanns här nära mig.
Med mig.
Här.
Nära.
Mig.
Som om.
Han fanns.
Men…..
Är det inte just det han är?
Här.
Nära.
Just Mig.
Och samtidigt.
Nära.
Just Dig.
Jag känner.
Hunger.
I texten från Andra Moseboken talas om föda. Om kött, och om bröd. Om föda som vi inte kan vara utan.
Nåja, jag kan vara utan kött, men inte utan föda. Inte utan näring. Inte utan drivmedel. Utan det kan vi ju inte ta oss framåt. Så självklart. För mig är kött, inte näring. Jag äter annat. Annat drivmedel till min kropp, för den dagliga orken att tänka, lyfta, göra, vara.
Men kanske finns det någon annan tanke med Livets Bröd. Jag undrar. Vilket drivmedel, vilket bröd och kött, har jag för min andliga utveckling. Vilket bröd inmundigar jag? Vad gör jag när jag är mätt? Hur mycket behöver jag, och vad behöver jag?
Hur mycket behöver du, och vad behöver du?
Antagligen helt olika mängd, antagligen helt olika sort, antagligen helt olika.
Men ändå likt.
Just näring.
Just Bröd, livets bröd.
Jag känner verkligen.
Hunger.
Jag undrar.
Hur kommer det sig, att jag – och kanske du – ändå inte förstår, att jag ständigt behöver mer, och mer, och mer. Att jag inte kan bli mätt, mer än för en kort, kort – väldigt flyktig – stund. Att jag måste söka mer. Djupare. Närmare. Tydligare.
Genom undervisning - gudstjänst.
Genom egen förkovran.
Genom bön.
Genom tanke.
Genom samtal.
Genom närvaro.
Genom aktiv handling.
När jag sätter mig ner. Lyssnar. Läser. Tänker. Tar till mig.
Så förstår jag. I varje fall, lite lite grann. Kanske förstås bara en liten ”dutt-del”, en lite pyttesekund.
Hur det ligger till. Jag förstår. Att jag måste göra si, eller så. Jag förstår.
Jag fylls. Av en känsla av vikt.
Att möta livet med Jesus förhållningssätt, i mitt bakhuvud och i varje cell i min kropp.
Sedan går jag ut.
Jag går ut i livet.
Jag möter människor.
Talar med.
Är.
Och då.
Där.
Slinter jag igen.
Jag undrar.
Hur ofullkomlig får man egentligen vara?
Petrus säger. Lägg bort all slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.
Det är en uppmaning att hörsamma.
Verkligen.
Men – till slut kan man ju nästan ge upp, när man igen drabbas av det där mänskliga tillkortakommandet. När man slinter igen. När man gör och tänker just så, som man strax innan bestämde sig för att aldrig mer göra. När man bestämt sig för att lägga bort ondskan, falskheten, avunden och förtalet. När man bestämde sig för att bara möta livet med kärlek, kärlek och inget annat än kärlek.
Att då veta. När man missat igen.
Att jag måste äta mer av Livets Bröd.
Mer.
Att jag ätit för lite, eller att jag ätit något förgängligt.
Att jag skyndat. Ilat.
Inte stannat. Bett. Reflekterat.
Utan skyndat. Ilat.
Att jag igen missat. Att tålamodet. Väntan. Reflektionen. Varandet i det viktiga.
Är just det som är en absolut nödvändighet.
För att inte igen.
Trilla dit.
Så hårt.
Och så ofta.
Då måste jag. Och kanske du, men på just ditt sätt.
Igen.
Retirera.
Fylla på med näring.
Livets Bröd.
Inte det förgängliga.
Inte en stor chipspåse, eller en prinsesstårta med extra grädde.
Utan det som består.
En stund som är längre än en microsekund.
Begrunda.
Be. Om Hjälp.
Be, om förlåtelse.
Förlåta.
Och igen.
Ge oss i kast med livet.
Livet.
Med människorna.
Med naturen.
Med våndan.
Med krasst här och nu.
Med min – och din – vår - Gud, som bär.
Med min – och din – vår - Gud, som är det tålmodigaste som finns.
Tack, Gud.
För att du förlåter.
Tack, Gud.
För att du inte ger upp om mig.
Tack, Gud.
För att du är.
Tack, Gud.
För att du föder mig med Livets Bröd.
Amen.
Midfastosöndagen
Livets Bröd
Andra Moseboken 16:11-18
Första Petrusbrevet 2:1-3
Johannesevangeliet 624-35
Tack, Herre.
För att du är.
Mitt ibland oss.
Tack, Herre.
För att du står vid min – och vår allas - sida.
För att du outtröttligt försöker att få mig – oss - att förstå.
Att du stödjer. Bär. Håller i. Håller om.
Förlåt mig, för att jag är så evinnerligt trög.
Förlåt mig, för att jag gång på gång slinter – och tror mig vara god.
God nog.
Fast jag vet att jag slinter.
Förlåt mig.
Hjälp mig.
Och ett evinnerligt stort tack, för ditt tålamod.
Amen.
I min Handbok för livet, i första Petrus brev läser jag. Ni har tagit emot Guds eviga budskap. Gör er därför av med all ondska och falskhet. Sluta upp med att låtsas vara goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra.
Jag ler. Det står en del klokskap i bibeln, måste jag nog säga. Ibland ger böckernas olika översättningar olika känsla för texten, och tanken. Jag läste i Psalmboken, och sedan i Handbok för livet. Det är samma bibelställe. Samma text, men ändå så olika. De är egentligen inte olika, men ger ändå än annorlunda tanke. Det känns bra, att läsa på båda ställen. I Handbok för livet finns också fina förklarande texter. Som hjälper, leder och lotsar min tanke på nya spår i texten. Den vackra texten. Den kloka texten.
Sluta upp med att låtsas vara goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra.
Jag ler. I frustration? I insikt? I vanmakt? I uppgivenhet? Eller i glädje?
Varför är det så svårt att vara människa? Varför kan jag inte få vara god. Bara just god. Varför skall det vara så hopplöst. Att hela tiden trilla dit. Slinta.
Klarar vi, som människor, att låta bli att tala om. Tala om, tala illa om, eller bara tala om – varandra. Istället för att tala med varandra, lyssna, tala, resonera - och plocka fram varandras alla goda och unika sidor. Klarar vi att tänka den tanken, och hålla den tanken – kvar – och göra den till en viktig livsfråga.
Hur gör vi?
Hur gör vi, för att nå dit.
Hur gör jag, för att tala med?
Hur gör jag, för att lyfta någon?
Jag skulle vilja bestämma mig. Och göra. Varje dag. Minst en. Eller ett. Eller gärna, gärna fler.
Minst ett.
Lyft.
Först. Inte tala illa om någon. Inte ens tänka illa om någon.
Därefter. Utan dröjsmål.
Att göra något gott för någon.
Att höja någon.
Ett ord. En bön. Ett plus till någons dag.
Ibland är det svårt att veta om jag gjort bra, gjort någon ledsen, eller kränkt någon. Ibland är det svårt att veta hur medmänniskorna tagit till sig det jag sagt.
Ett ord, som kränkt.
Som inte alls varit avsikt som kränkning.
Men som blev så, för att vi varit otydliga mot varandra.
Som sårade
Som värkte.
Som skapade hinder på vår färd, i en kärleksfull värld.
Så lätt det är att göra någon illa.
Så onödigt det är.
Så svårt det är att reparera.
Så mänskligt svårt, det är att reparera.
Och
Så svårt det är.
Att förlåta.
Jag ler.
I glädje.
Trots min oförmåga.
Jag ler, kanske därför att jag vet att jag får en chans till.
Av Herren.
Jag undrar.
Får jag en chans till av mina medmänniskor? När jag klantar mig, när jag missar. Eller när jag inte lyckats visa vem jag är, vad jag kan, vad jag kan göra här och nu – själv eller tillsammans med fler.
Jag undrar.
Ger jag mina medmänniskor en chans till, när de klantar till det så att jag tycker att de inte förtjänar mer.
När jag tänker så, så känns det inte ok. Om jag vill få en chans till, så måste också de få en chans till. Vi får ju en chans till av Herrens. Varför skulle vi inte kunna försöka. Åtminstone lite, lite till – att ge de och oss, varandra, lite mer svängrum och möjligheter och ändå förlåta, lotsa, hjälpa – för nya erfarenheter, nya glädjeämnen och nya utvecklande klavertramp.
Jag vill lära mig. Att lära mig mer av Herrens godhet. Jag har lärt mig en del. Men jag vill verkligen lära mig mer. Insupa Herrens godhet, och göra den till en större del av mig.
Jag vill lära mig att tala, vara, leva – som om Herren hela tiden fanns här nära mig.
Med mig.
Här.
Nära.
Mig.
Som om.
Han fanns.
Men…..
Är det inte just det han är?
Här.
Nära.
Just Mig.
Och samtidigt.
Nära.
Just Dig.
Jag känner.
Hunger.
I texten från Andra Moseboken talas om föda. Om kött, och om bröd. Om föda som vi inte kan vara utan.
Nåja, jag kan vara utan kött, men inte utan föda. Inte utan näring. Inte utan drivmedel. Utan det kan vi ju inte ta oss framåt. Så självklart. För mig är kött, inte näring. Jag äter annat. Annat drivmedel till min kropp, för den dagliga orken att tänka, lyfta, göra, vara.
Men kanske finns det någon annan tanke med Livets Bröd. Jag undrar. Vilket drivmedel, vilket bröd och kött, har jag för min andliga utveckling. Vilket bröd inmundigar jag? Vad gör jag när jag är mätt? Hur mycket behöver jag, och vad behöver jag?
Hur mycket behöver du, och vad behöver du?
Antagligen helt olika mängd, antagligen helt olika sort, antagligen helt olika.
Men ändå likt.
Just näring.
Just Bröd, livets bröd.
Jag känner verkligen.
Hunger.
Jag undrar.
Hur kommer det sig, att jag – och kanske du – ändå inte förstår, att jag ständigt behöver mer, och mer, och mer. Att jag inte kan bli mätt, mer än för en kort, kort – väldigt flyktig – stund. Att jag måste söka mer. Djupare. Närmare. Tydligare.
Genom undervisning - gudstjänst.
Genom egen förkovran.
Genom bön.
Genom tanke.
Genom samtal.
Genom närvaro.
Genom aktiv handling.
När jag sätter mig ner. Lyssnar. Läser. Tänker. Tar till mig.
Så förstår jag. I varje fall, lite lite grann. Kanske förstås bara en liten ”dutt-del”, en lite pyttesekund.
Hur det ligger till. Jag förstår. Att jag måste göra si, eller så. Jag förstår.
Jag fylls. Av en känsla av vikt.
Att möta livet med Jesus förhållningssätt, i mitt bakhuvud och i varje cell i min kropp.
Sedan går jag ut.
Jag går ut i livet.
Jag möter människor.
Talar med.
Är.
Och då.
Där.
Slinter jag igen.
Jag undrar.
Hur ofullkomlig får man egentligen vara?
Petrus säger. Lägg bort all slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.
Det är en uppmaning att hörsamma.
Verkligen.
Men – till slut kan man ju nästan ge upp, när man igen drabbas av det där mänskliga tillkortakommandet. När man slinter igen. När man gör och tänker just så, som man strax innan bestämde sig för att aldrig mer göra. När man bestämt sig för att lägga bort ondskan, falskheten, avunden och förtalet. När man bestämde sig för att bara möta livet med kärlek, kärlek och inget annat än kärlek.
Att då veta. När man missat igen.
Att jag måste äta mer av Livets Bröd.
Mer.
Att jag ätit för lite, eller att jag ätit något förgängligt.
Att jag skyndat. Ilat.
Inte stannat. Bett. Reflekterat.
Utan skyndat. Ilat.
Att jag igen missat. Att tålamodet. Väntan. Reflektionen. Varandet i det viktiga.
Är just det som är en absolut nödvändighet.
För att inte igen.
Trilla dit.
Så hårt.
Och så ofta.
Då måste jag. Och kanske du, men på just ditt sätt.
Igen.
Retirera.
Fylla på med näring.
Livets Bröd.
Inte det förgängliga.
Inte en stor chipspåse, eller en prinsesstårta med extra grädde.
Utan det som består.
En stund som är längre än en microsekund.
Begrunda.
Be. Om Hjälp.
Be, om förlåtelse.
Förlåta.
Och igen.
Ge oss i kast med livet.
Livet.
Med människorna.
Med naturen.
Med våndan.
Med krasst här och nu.
Med min – och din – vår - Gud, som bär.
Med min – och din – vår - Gud, som är det tålmodigaste som finns.
Tack, Gud.
För att du förlåter.
Tack, Gud.
För att du inte ger upp om mig.
Tack, Gud.
För att du är.
Tack, Gud.
För att du föder mig med Livets Bröd.
Amen.
Jag förlåter dig....
Jag förlåter dig.
Förlåt mig.
Förlåt.
Ett ord.
Så svårt.
Ett ord.
Så lätt.
En förlåtelse ända in i mitt hjärta.
Som jag vill ha.
Så självklart vill ha.
Men
Kan jag så självklart ge
En förlåtelse ända in i mitt hjärta.
Någon gör mig illa.
Kränker
Sårar
Ända längst in i märgen
Ända längst in i min kropp
Måste jag ta det?
Måste jag stå ut?
Vad är det som gör att jag kränks?
Vad är det som gör att jag såras?
Ord
Obetänksamma ord
Från någon som också kränkts
Sårats
Från någon som
Är
Ur balans
Och inte förstått
Kanske för att också jag
Är
Ur balans
Och inte förstått
Jag vill att du skall förstå
Varför du har gjort mig ont
Jag vill att du skall se
Mig
Precis som jag vill se
Dig
Jag vill att du skall förstå
Varför du har gjort mig ont
Jag vill förlåta dig
Jag vill förstå
Hur jag har gjort dig ont
Jag vill förlåta.
Jag vill bli förlåten
Herre.
Hjälp mig.
Att förstå.
Herre.
Hjälp mig.
Att förlåta.
Gör mig hel.
Amen
Förlåt mig.
Förlåt.
Ett ord.
Så svårt.
Ett ord.
Så lätt.
En förlåtelse ända in i mitt hjärta.
Som jag vill ha.
Så självklart vill ha.
Men
Kan jag så självklart ge
En förlåtelse ända in i mitt hjärta.
Någon gör mig illa.
Kränker
Sårar
Ända längst in i märgen
Ända längst in i min kropp
Måste jag ta det?
Måste jag stå ut?
Vad är det som gör att jag kränks?
Vad är det som gör att jag såras?
Ord
Obetänksamma ord
Från någon som också kränkts
Sårats
Från någon som
Är
Ur balans
Och inte förstått
Kanske för att också jag
Är
Ur balans
Och inte förstått
Jag vill att du skall förstå
Varför du har gjort mig ont
Jag vill att du skall se
Mig
Precis som jag vill se
Dig
Jag vill att du skall förstå
Varför du har gjort mig ont
Jag vill förlåta dig
Jag vill förstå
Hur jag har gjort dig ont
Jag vill förlåta.
Jag vill bli förlåten
Herre.
Hjälp mig.
Att förstå.
Herre.
Hjälp mig.
Att förlåta.
Gör mig hel.
Amen
Tredje söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
11 mars 2007
Tredje söndagen i fastan.
Kampen mot Ondskan
Jesaja 59: 4-17
Efesierbrevet 6:10-18
Marcusevangeliet 5:24-34
Tack, Herre.
För att du är.
Mitt ibland oss.
Tack, Herre.
För att du står vid min sida.
För att du får mig att förstå.
Att du stödjer. Bär. Håller i. Håller om.
När livet svider.
När människorna omkring mig med obetänksamhet kränker sig själva och sina medmänniskor. När de kränker mig.
När jag, i min mänskliga och frustrerande ofullkomlighet gör andra människor illa.
Hjälp mig, att inte göra andra människor illa.
Hjälp mig, att nå fram.
Med min kraft.
Genom din kraft.
Din förunderligt starka kraft.
Herre, jag ber.
Hjälp mig.
Hjälp mina medmänniskor.
Att stå för de företeelser som vi känner är viktiga.
Företeelser som har sitt ursprung i dina ord.
Företeelser som har sitt ursprung i kärlek, kärlek och åter kärlek.
Herre, jag ber.
Hjälp oss.
Att vara rättfärdiga.
Att vara ärliga.
Att vara redbara
Att träda fram och ingripa när det behövs.
Amen
Kampen mot Ondskan.
Tvivlet.
Bristen på tro.
Världsligheten.
Jesus var en förunderlig man.
Tänk, så många som stärkts av honom.
Tänk, så många som fångat kraft.
Kraft i tron.
Kraften att veta. Att någon finns där med oss. Hela tiden.
Tänk också, så många som tvivlat.
Undrat.
Vetat.
Att Herren inte är herre. Att Jesus inte är – just det han är.
Herren.
Förkroppsligad.
Den gode.
Den som gav.
Allt.
För oss.
Alla.
Jag tvivlar. Ibland.
Jag tvivlar på kraften.
Jag tvivlar på Herren. Djävulen. Mig. Min tid.
Jag tvivlar på att det finns något gott. På jorden. Eller i mig. Eller i mina medmänniskor.
Jag tvivlar på min möjlighet att stå för rätt, stå för andra, stå för livets lyx – kärleken till honom. Kärleken till varandra.
Jag glömmer bort.
Jag glömmer bort att jag känner det som så viktigt.
Jag glömmer bort att det är så viktigt.
Jag tvivlar.
Jag slinter.
Ondskan har skrapat i kanten.
Jag tvivlar på mig själv.
När andra människor talar om för mig att jag inte duger.
När andra människor får mig att förstå att jag inte duger.
Jag tvivlar på kraften.
Jag tvivlar på vetskapen att jag är alldeles unik.
Fast jag vet. Att det är så.
Att jag är alldeles fantastisk. Jag tvivlar på att jag är älskad.
Någon har slagit mig. Puttat på mig. Puttat omkull mig.
Ondskan har skrapat i kanten.
Jag tvivlar på dig, du min vän av kött och blod i kyrkan.
När du, ni, någon av er, gör mig illa. Kränker. Sårar.
Jag glömmer. Att Ondskan då kanske varit och skrapat i kanten.
Jag glömmer att min reptilhjärna, mitt mänskliga tillkortakommande, svarar utan uppenbar och tydlig kärlek. Jag glömmer att jag kanske sårade tillbaka genom att inte svara med kärlek, kärlek och inget annat än kärlek. Jag glömde att jag på något sätt hävdade min rätt, utan att visa uppenbar och tydlig kärlek, när jag inte förmådde att lyssna till de hårda orden. När jag inte förmådda lyssna på dig, vad du egentligen ville säga. Min ”Reptil-rätt” var att gå, att blunda, att ta spjärn för att slippa den så hårda oförsonliga tonen. Istället för att stanna och visa dig en massiv kärlek i retur. Kanske var det så, att Ondskan där varit framme och skrapat i kanten. Skrapat och gjort mig sårbar, rädd och oförsonlig. Skrapat och gjort dig sårbar, rädd och oförsonlig.
Jag läser.
I Efesierbrevet. Ifrån söndagens text.
Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.
Kanske är det att….
Be
Tala med Herren.
Att inte Ge efter.
Hämta styrka.
Där står också...
Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.
Ibland kan jag tycka att ord om djävulen är övergöra.
På gränsen till trams.
Men det kanske inte är så.
Ändå.
Det kanske faktiskt är så att våra felsteg, trots vår vilja att göra gott, är just djävulen som puttar oss åt sidan. Som gör att vi glömmer det viktigaste av allt.
Att visa kärlek.
Att göra gott.
Mot jorden, mot människorna, mot havet och luften och livet.
Att göra gott mot livet. Att göra gott mot livet – under vår tid i livet, på jorden.
Kanske är det just därför som vi inte klarar att stå pall. Klarar att göra motstånd.
Mot det onda, kränkande, sårande, kärlekslösa. För att vi inte riktigt hörsammat. För att vi inte tagit på oss Guds rustning ordentligt. För att vi låter den hänga på lite snett. Och lämnar öppet för Ondskan att skrapa i kanten.
Efesierbrevets text talar om hämtande av kraft – styrka - hos Herren.
Om Guds rustning.
Om Sanningen som bälte.
Om Rättfärdighetens pansar.
Om Skor på fötterna som ger möjligheten att gå med budskap om fred
Om.
Om jag lyssande på detta.
Om jag gör detta.
Ordenligt.
Utan att vackla och vingla.
Utan att tvivla titt som tätt.
Så kanske jag inte lämnar öppet för Ondskan att skrapa i kanten.
Kvinnan i Marcusevangeliet.
Kvinnan som lidit av blödningar i tolv år.
Trodde.
Tvivlade inte.
Visste.
Eller var det så?
Hon trodde.
Tvivlade lite.
Trodde ändå.
Försökte.
Trodde och försökte.
Botades.
Herre.
Hjälp mig.
Att hämta styrka hos dig.
Av din oerhörda kraft.
Hjälp mig att ta på mig din rustning ordentligt.
Utan att låta den glipa, och ge möjlighet för Ondskan att åter pröva min mänskliga ofullkomlighet.
Amen
Tredje söndagen i fastan.
Kampen mot Ondskan
Jesaja 59: 4-17
Efesierbrevet 6:10-18
Marcusevangeliet 5:24-34
Tack, Herre.
För att du är.
Mitt ibland oss.
Tack, Herre.
För att du står vid min sida.
För att du får mig att förstå.
Att du stödjer. Bär. Håller i. Håller om.
När livet svider.
När människorna omkring mig med obetänksamhet kränker sig själva och sina medmänniskor. När de kränker mig.
När jag, i min mänskliga och frustrerande ofullkomlighet gör andra människor illa.
Hjälp mig, att inte göra andra människor illa.
Hjälp mig, att nå fram.
Med min kraft.
Genom din kraft.
Din förunderligt starka kraft.
Herre, jag ber.
Hjälp mig.
Hjälp mina medmänniskor.
Att stå för de företeelser som vi känner är viktiga.
Företeelser som har sitt ursprung i dina ord.
Företeelser som har sitt ursprung i kärlek, kärlek och åter kärlek.
Herre, jag ber.
Hjälp oss.
Att vara rättfärdiga.
Att vara ärliga.
Att vara redbara
Att träda fram och ingripa när det behövs.
Amen
Kampen mot Ondskan.
Tvivlet.
Bristen på tro.
Världsligheten.
Jesus var en förunderlig man.
Tänk, så många som stärkts av honom.
Tänk, så många som fångat kraft.
Kraft i tron.
Kraften att veta. Att någon finns där med oss. Hela tiden.
Tänk också, så många som tvivlat.
Undrat.
Vetat.
Att Herren inte är herre. Att Jesus inte är – just det han är.
Herren.
Förkroppsligad.
Den gode.
Den som gav.
Allt.
För oss.
Alla.
Jag tvivlar. Ibland.
Jag tvivlar på kraften.
Jag tvivlar på Herren. Djävulen. Mig. Min tid.
Jag tvivlar på att det finns något gott. På jorden. Eller i mig. Eller i mina medmänniskor.
Jag tvivlar på min möjlighet att stå för rätt, stå för andra, stå för livets lyx – kärleken till honom. Kärleken till varandra.
Jag glömmer bort.
Jag glömmer bort att jag känner det som så viktigt.
Jag glömmer bort att det är så viktigt.
Jag tvivlar.
Jag slinter.
Ondskan har skrapat i kanten.
Jag tvivlar på mig själv.
När andra människor talar om för mig att jag inte duger.
När andra människor får mig att förstå att jag inte duger.
Jag tvivlar på kraften.
Jag tvivlar på vetskapen att jag är alldeles unik.
Fast jag vet. Att det är så.
Att jag är alldeles fantastisk. Jag tvivlar på att jag är älskad.
Någon har slagit mig. Puttat på mig. Puttat omkull mig.
Ondskan har skrapat i kanten.
Jag tvivlar på dig, du min vän av kött och blod i kyrkan.
När du, ni, någon av er, gör mig illa. Kränker. Sårar.
Jag glömmer. Att Ondskan då kanske varit och skrapat i kanten.
Jag glömmer att min reptilhjärna, mitt mänskliga tillkortakommande, svarar utan uppenbar och tydlig kärlek. Jag glömmer att jag kanske sårade tillbaka genom att inte svara med kärlek, kärlek och inget annat än kärlek. Jag glömde att jag på något sätt hävdade min rätt, utan att visa uppenbar och tydlig kärlek, när jag inte förmådde att lyssna till de hårda orden. När jag inte förmådda lyssna på dig, vad du egentligen ville säga. Min ”Reptil-rätt” var att gå, att blunda, att ta spjärn för att slippa den så hårda oförsonliga tonen. Istället för att stanna och visa dig en massiv kärlek i retur. Kanske var det så, att Ondskan där varit framme och skrapat i kanten. Skrapat och gjort mig sårbar, rädd och oförsonlig. Skrapat och gjort dig sårbar, rädd och oförsonlig.
Jag läser.
I Efesierbrevet. Ifrån söndagens text.
Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.
Kanske är det att….
Be
Tala med Herren.
Att inte Ge efter.
Hämta styrka.
Där står också...
Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.
Ibland kan jag tycka att ord om djävulen är övergöra.
På gränsen till trams.
Men det kanske inte är så.
Ändå.
Det kanske faktiskt är så att våra felsteg, trots vår vilja att göra gott, är just djävulen som puttar oss åt sidan. Som gör att vi glömmer det viktigaste av allt.
Att visa kärlek.
Att göra gott.
Mot jorden, mot människorna, mot havet och luften och livet.
Att göra gott mot livet. Att göra gott mot livet – under vår tid i livet, på jorden.
Kanske är det just därför som vi inte klarar att stå pall. Klarar att göra motstånd.
Mot det onda, kränkande, sårande, kärlekslösa. För att vi inte riktigt hörsammat. För att vi inte tagit på oss Guds rustning ordentligt. För att vi låter den hänga på lite snett. Och lämnar öppet för Ondskan att skrapa i kanten.
Efesierbrevets text talar om hämtande av kraft – styrka - hos Herren.
Om Guds rustning.
Om Sanningen som bälte.
Om Rättfärdighetens pansar.
Om Skor på fötterna som ger möjligheten att gå med budskap om fred
Om.
Om jag lyssande på detta.
Om jag gör detta.
Ordenligt.
Utan att vackla och vingla.
Utan att tvivla titt som tätt.
Så kanske jag inte lämnar öppet för Ondskan att skrapa i kanten.
Kvinnan i Marcusevangeliet.
Kvinnan som lidit av blödningar i tolv år.
Trodde.
Tvivlade inte.
Visste.
Eller var det så?
Hon trodde.
Tvivlade lite.
Trodde ändå.
Försökte.
Trodde och försökte.
Botades.
Herre.
Hjälp mig.
Att hämta styrka hos dig.
Av din oerhörda kraft.
Hjälp mig att ta på mig din rustning ordentligt.
Utan att låta den glipa, och ge möjlighet för Ondskan att åter pröva min mänskliga ofullkomlighet.
Amen
Imorse gick solen upp....
I morse gick solen upp,
En ny dag mötte mig.
Kanske finns här något nytt.
För mig idag.
Denna nya dag.
Kanske finns här något nytt.
För dig idag.
Denna nya dag.
Ett nytt försök.
En ny tanke.
En ny handling.
Din dag igår är borta.
Förbrukad.
En ny dag står för dörren.
En ny dag.
En alldeles ny dag.
Just för dig.
Att skapa nytt.
Att försöka igen.
Förlåt mig, för det jag gjorde igår.
Jag ber om en ny dag.
Just för mig.
Att skapa nytt.
Att försöka igen.
En ny dag mötte mig.
Kanske finns här något nytt.
För mig idag.
Denna nya dag.
Kanske finns här något nytt.
För dig idag.
Denna nya dag.
Ett nytt försök.
En ny tanke.
En ny handling.
Din dag igår är borta.
Förbrukad.
En ny dag står för dörren.
En ny dag.
En alldeles ny dag.
Just för dig.
Att skapa nytt.
Att försöka igen.
Förlåt mig, för det jag gjorde igår.
Jag ber om en ny dag.
Just för mig.
Att skapa nytt.
Att försöka igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)