Midfastosöndagen - Livets bröd....

18 mars 2007
Midfastosöndagen
Livets Bröd

Andra Moseboken 16:11-18
Första Petrusbrevet 2:1-3
Johannesevangeliet 624-35

Tack, Herre.
För att du är.
Mitt ibland oss.
Tack, Herre.
För att du står vid min – och vår allas - sida.
För att du outtröttligt försöker att få mig – oss - att förstå.
Att du stödjer. Bär. Håller i. Håller om.

Förlåt mig, för att jag är så evinnerligt trög.
Förlåt mig, för att jag gång på gång slinter – och tror mig vara god.
God nog.
Fast jag vet att jag slinter.

Förlåt mig.
Hjälp mig.
Och ett evinnerligt stort tack, för ditt tålamod.

Amen.


I min Handbok för livet, i första Petrus brev läser jag. Ni har tagit emot Guds eviga budskap. Gör er därför av med all ondska och falskhet. Sluta upp med att låtsas vara goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra.

Jag ler. Det står en del klokskap i bibeln, måste jag nog säga. Ibland ger böckernas olika översättningar olika känsla för texten, och tanken. Jag läste i Psalmboken, och sedan i Handbok för livet. Det är samma bibelställe. Samma text, men ändå så olika. De är egentligen inte olika, men ger ändå än annorlunda tanke. Det känns bra, att läsa på båda ställen. I Handbok för livet finns också fina förklarande texter. Som hjälper, leder och lotsar min tanke på nya spår i texten. Den vackra texten. Den kloka texten.

Sluta upp med att låtsas vara goda, och lägg av med att vara avundsjuka och tala illa om varandra.

Jag ler. I frustration? I insikt? I vanmakt? I uppgivenhet? Eller i glädje?
Varför är det så svårt att vara människa? Varför kan jag inte få vara god. Bara just god. Varför skall det vara så hopplöst. Att hela tiden trilla dit. Slinta.

Klarar vi, som människor, att låta bli att tala om. Tala om, tala illa om, eller bara tala om – varandra. Istället för att tala med varandra, lyssna, tala, resonera - och plocka fram varandras alla goda och unika sidor. Klarar vi att tänka den tanken, och hålla den tanken – kvar – och göra den till en viktig livsfråga.

Hur gör vi?
Hur gör vi, för att nå dit.

Hur gör jag, för att tala med?
Hur gör jag, för att lyfta någon?
Jag skulle vilja bestämma mig. Och göra. Varje dag. Minst en. Eller ett. Eller gärna, gärna fler.

Minst ett.
Lyft.

Först. Inte tala illa om någon. Inte ens tänka illa om någon.
Därefter. Utan dröjsmål.
Att göra något gott för någon.
Att höja någon.
Ett ord. En bön. Ett plus till någons dag.

Ibland är det svårt att veta om jag gjort bra, gjort någon ledsen, eller kränkt någon. Ibland är det svårt att veta hur medmänniskorna tagit till sig det jag sagt.
Ett ord, som kränkt.
Som inte alls varit avsikt som kränkning.
Men som blev så, för att vi varit otydliga mot varandra.

Som sårade
Som värkte.
Som skapade hinder på vår färd, i en kärleksfull värld.

Så lätt det är att göra någon illa.
Så onödigt det är.
Så svårt det är att reparera.
Så mänskligt svårt, det är att reparera.

Och
Så svårt det är.
Att förlåta.

Jag ler.
I glädje.
Trots min oförmåga.
Jag ler, kanske därför att jag vet att jag får en chans till.
Av Herren.

Jag undrar.
Får jag en chans till av mina medmänniskor? När jag klantar mig, när jag missar. Eller när jag inte lyckats visa vem jag är, vad jag kan, vad jag kan göra här och nu – själv eller tillsammans med fler.

Jag undrar.
Ger jag mina medmänniskor en chans till, när de klantar till det så att jag tycker att de inte förtjänar mer.

När jag tänker så, så känns det inte ok. Om jag vill få en chans till, så måste också de få en chans till. Vi får ju en chans till av Herrens. Varför skulle vi inte kunna försöka. Åtminstone lite, lite till – att ge de och oss, varandra, lite mer svängrum och möjligheter och ändå förlåta, lotsa, hjälpa – för nya erfarenheter, nya glädjeämnen och nya utvecklande klavertramp.
Jag vill lära mig. Att lära mig mer av Herrens godhet. Jag har lärt mig en del. Men jag vill verkligen lära mig mer. Insupa Herrens godhet, och göra den till en större del av mig.

Jag vill lära mig att tala, vara, leva – som om Herren hela tiden fanns här nära mig.
Med mig.
Här.
Nära.
Mig.

Som om.
Han fanns.

Men…..
Är det inte just det han är?
Här.
Nära.
Just Mig.

Och samtidigt.
Nära.
Just Dig.

Jag känner.
Hunger.

I texten från Andra Moseboken talas om föda. Om kött, och om bröd. Om föda som vi inte kan vara utan.

Nåja, jag kan vara utan kött, men inte utan föda. Inte utan näring. Inte utan drivmedel. Utan det kan vi ju inte ta oss framåt. Så självklart. För mig är kött, inte näring. Jag äter annat. Annat drivmedel till min kropp, för den dagliga orken att tänka, lyfta, göra, vara.

Men kanske finns det någon annan tanke med Livets Bröd. Jag undrar. Vilket drivmedel, vilket bröd och kött, har jag för min andliga utveckling. Vilket bröd inmundigar jag? Vad gör jag när jag är mätt? Hur mycket behöver jag, och vad behöver jag?
Hur mycket behöver du, och vad behöver du?

Antagligen helt olika mängd, antagligen helt olika sort, antagligen helt olika.
Men ändå likt.
Just näring.
Just Bröd, livets bröd.

Jag känner verkligen.
Hunger.

Jag undrar.
Hur kommer det sig, att jag – och kanske du – ändå inte förstår, att jag ständigt behöver mer, och mer, och mer. Att jag inte kan bli mätt, mer än för en kort, kort – väldigt flyktig – stund. Att jag måste söka mer. Djupare. Närmare. Tydligare.

Genom undervisning - gudstjänst.
Genom egen förkovran.
Genom bön.
Genom tanke.
Genom samtal.
Genom närvaro.
Genom aktiv handling.

När jag sätter mig ner. Lyssnar. Läser. Tänker. Tar till mig.
Så förstår jag. I varje fall, lite lite grann. Kanske förstås bara en liten ”dutt-del”, en lite pyttesekund.
Hur det ligger till. Jag förstår. Att jag måste göra si, eller så. Jag förstår.
Jag fylls. Av en känsla av vikt.
Att möta livet med Jesus förhållningssätt, i mitt bakhuvud och i varje cell i min kropp.

Sedan går jag ut.
Jag går ut i livet.
Jag möter människor.
Talar med.
Är.

Och då.
Där.
Slinter jag igen.

Jag undrar.
Hur ofullkomlig får man egentligen vara?

Petrus säger. Lägg bort all slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.
Det är en uppmaning att hörsamma.
Verkligen.
Men – till slut kan man ju nästan ge upp, när man igen drabbas av det där mänskliga tillkortakommandet. När man slinter igen. När man gör och tänker just så, som man strax innan bestämde sig för att aldrig mer göra. När man bestämt sig för att lägga bort ondskan, falskheten, avunden och förtalet. När man bestämde sig för att bara möta livet med kärlek, kärlek och inget annat än kärlek.

Att då veta. När man missat igen.
Att jag måste äta mer av Livets Bröd.
Mer.
Att jag ätit för lite, eller att jag ätit något förgängligt.
Att jag skyndat. Ilat.
Inte stannat. Bett. Reflekterat.
Utan skyndat. Ilat.
Att jag igen missat. Att tålamodet. Väntan. Reflektionen. Varandet i det viktiga.
Är just det som är en absolut nödvändighet.
För att inte igen.
Trilla dit.
Så hårt.
Och så ofta.

Då måste jag. Och kanske du, men på just ditt sätt.
Igen.
Retirera.
Fylla på med näring.
Livets Bröd.
Inte det förgängliga.
Inte en stor chipspåse, eller en prinsesstårta med extra grädde.
Utan det som består.
En stund som är längre än en microsekund.

Begrunda.
Be. Om Hjälp.
Be, om förlåtelse.
Förlåta.

Och igen.
Ge oss i kast med livet.

Livet.
Med människorna.
Med naturen.
Med våndan.
Med krasst här och nu.

Med min – och din – vår - Gud, som bär.
Med min – och din – vår - Gud, som är det tålmodigaste som finns.

Tack, Gud.
För att du förlåter.
Tack, Gud.
För att du inte ger upp om mig.
Tack, Gud.
För att du är.
Tack, Gud.
För att du föder mig med Livets Bröd.

Amen.