Annandag påsk.... Vilken vecka....

Vilken vecka.

Han åt och drack med sina vänner.
Han gladdes åt detta.
Han hade sett fram emot detta.

Men det fanns en sorg.
För han visste att det fanns svek.
Han visste att det fanns förnekelse.
Men det fanns en stor dos av kärlek.

Han befann sig med vänner.
Människor, vänner – men särskilt just människor.
Människor som gläds, sviker, förnekar och älskar.

Han tjänande dem. Han förstod att just det var av vikt.
Att tjäna. Att visa kärlek. Även om vännerna svek. Även om de förnekade.
För de var unika. För de var viktiga. För de trodde. På honom.

Han älskade dem. Vännerna. Människorna, som trodde på honom. Människorna, som var hans vänner. Människorna, som han trodde på, som han ville lägga sin kraft på – och som han inte gav upp hoppet om….

Vi är Människor.
Just människor.
Unika, men så otroligt ofullkomliga.
Fantastiska, men så otroligt mycket Människor.
Just Ofullkomliga.

Veckan gick vidare.

En milstolpe. Något fruktansvärt, men ändå något som sedan gav så mycket mer. Tillbaka. Det gav så mycket till Världen. Till människorna. Till dig, mig, oss.

Ett svek. Ett riktigt svek. Av en vän. Som angav honom.
Ett svek. Av många. Som inte stod upp och sa stopp.

Jesus fick verkligen känna på hur det var att vara med ofullkomliga vänner. Konsekvensen blev svår. Men han tog den. För han visste vem han var. Konsekvensen blev svår ändå. För honom, för hans medvandrare i just den tiden, och för oss idag.

Men konsekvensen är ändå så viktig för oss idag. Vi firar den. Vi firar den stort under påsken. Är det i sorg, eller är det i glädje. Eller är det med båda de känslorna med i firandet?

Sorg, över det fruktansvärde att någon alls – och allra helst en så vänlig och kärleksfull man som Jesus – blev uppspikad på ett kors. För att dö.

För att vänner svek.
Eller för att det verkligen var förutbestämt just så.

För att åter vandra med oss, konkret, en stund. Och sedan igen. I evig tid. För att åter göra sitt budskap tydligt. För att åter – alltid – igen, och igen, sätta djupa, viktiga och särskilt särskilda spår i våra sinnen.

Efter regn kommer solsken.
Efter sorg kommer glädje.
Efter död kommer liv.

Finns det något ont, som inte har något gott med sig.

Lärjungarna. Efterföljarna. Människorna.
Drabbades av Plågan. Våndan. Hjälplösheten. Sorgen. Frustrationen.

Vad skulle de göra nu?
Hur skulle de gå vidare?
Vad skulle hända med deras liv?
Nu när det verkligen hade gått åt skogen?

Något gott hände.
Något gott händer ofta.

Han kom tillbaka.
Lärjungarna. Efterföljarna. Människorna.
Drabbades av det stora Frågetecknet. Tvivlet. Var detta verkligen sant?

Att ett sådant under. En sådan lycka. Något sådant fantastiskt kunde ske.
Just där, hos dem.

Han kom tillbaka.
För att finnas där – hos dem - igen. Hos dem. För att fortsätta att undervisa dem, vara med dem, och visa dem kärlek.

Han visade dem kärlek. Han hälsade dem som vänner. ”Frid med er”. Han bannade dem lite, för att de tvivlade. Han bannade dem för att var tvungna att överbevisas innan de slutade att tvivla. Men han stannade hos dem. Talade med dem. Visade kärlek mot dem. Igen. Ändå. Trots deras mänskliga ofullkomlighet.

Jesus bad dem om hjälp. Att sprida budskapet om det goda. Om kärleken. Om vad som är vad, om vad som är riktigt väsentligt. Men han bad dem först att stanna. För att samla kraft. Han bad dem att vänta tills de fyllts med kraft av Herren. Innan de gav sig ut igen. För att berätta om det som hänt.

Från vånda. Till glädje.
Från sorg. Till lycka.
Genom att stanna. Reflektera. Samla kraft.
Innan vi följer vårt nästa spår.
I livet.
Som igen för oss på nya stigar.
Till något nytt.
Dit någon, något, fört oss.

Jag vet inte vad som väntar.
Men sorgen är borta. Döden har bytts mot liv.
Våndan är borta. Insikten finns att det finns hopp.
Jag måste tro. På det goda. På att Herren vet vad som är bäst. På att Herren stakat en god väg för mig, och för dig. Jag måste tro. Jag måste bära hopp, och inte våndas i skräck om hur stigen ser ut, där bortom nästa krök.

Där. Just där.
Finns glädjen. Livet. Hoppet. Kärleken.

Det som var sorg. Förbyts till glädje.
Det som var vånda. Finns inte kvar.
Vi stannar en stund.
Vi ber om hjälp.
Ber.

Han dog.
Vilken fruktansvärd sorg.
Vilken förtvivlan.
Död och begraven.

Och sedan uppstånden.
Återkommen.
Till oss.
Vilket hopp.

Från död. Till liv.
Från sorg och förtvivlan.
Till hopp. Till glädje.


Herre.
Tack, för att du återkom
Tack, för att du ger oss liv
Tack, för att du ger oss hopp
Tack, för att du ger oss glädje

Amen