Lukas 13:10-17 Arbeta. Vila. Arbeta. Vila....

Ordet för Idag 2007-08-26
Lukas 13:10-17

Arbeta. Vila. Arbeta. Vila.
Visst är det viktigt att vila, efter arbetet.
Det insåg Gud – när han skapade.
På den sjunde dagen vilade han.
Han välsignade den och gjorde den till en helig dag.
Efter ett stort arbetsverk behöver vi vila. Samla kraft.
För nya uppdrag.
Det går igen – oavsett vad vi gör.
Vilan är viktig.

Här i vårt land är affärerna – många av dem – öppna även på söndagar. Det finns andra länder som har andra principer. Vilodagen – söndagen – är inte vilodag för alla. Inte för andra länder, eller inte för andra människor i vårt land.
De får lägga sin vilodag på en annan dag. Kanske på tisdagen, eller fredagen. Kanske är dagen inte så viktigt. Men att det finns en vilotid är viktigt. Det stadgas t o m i vår arbetslagstiftning.

Vi arbetar. Koncentrerat. Målmedvetet. Kassörskan hör pipet från varorna som passerar. Lyfter varor. Koncentrerar sig på kunder, varor och pengar. Låter vänligheten möta oss som passerar, även om humöret är lågt. Läkaren, med ansvar för liv och hälsa, ordinerar och söker lösningar. Försäljare av luftvärmepumpar. Lärare på högstadiet. Den hemlöse som säljer Situation Sthlm på stadens gator. Alla behöver de sin vila – för återhämtning och påfyllnad av ny kraft.

Vi – alla – återhämtar och fyller på – på olika sätt. Någon gör det genom att arbeta med annat – läkaren snickrar på sitt hus, eller bygger en koja med barnen i skogen. Någon gör det genom reflektion och bön i kyrkan på söndagen. Någon gör det genom 10 intervallpass på löparbanan. Någon gör det på sin pråm, och någon gör det i grönsakslandet. Någon gör det genom samtal, och någon gör det i tystnad. Någon gör det i stadens brus, och något gör det där endast naturen hörs på en mängd olika sätt.

Oavsett hur vi gör det, så är det viktigt att vi gör det.
Vilar. Återhämtar. Fyller kraft.
För att orka ge oss i kast med vår vardag, nästa dag, igen.

Vilodagen, den sjunde dagen.
Efter flera dagars arbete, efter flera timmars stret – måste vi ta oss vår vila.
Annars kan vi inte skapa vidare
Annars bryts vi ner
Annars kan vi inte bygga ny kraft
Ny kraft
För ett nytt skapande

Vilodagen. Vilotiden. Vilostunden.
Är det som bygger.
Det måste vi minnas.

Vem avgör hur vi, var och en, bäst vilar?
Jag kan nog inte avgöra hur du bäst samlar din kraft.
Du kan nog inte avgöra hur jag bäst samlar min kraft.
Mer än ibland – då vi ser att vi, du och jag, gör fel.
Vi måste lära oss att inte döma varandra.
Att inte kritisera varandra för att vi gör fel.
Vilar fel, arbetar fel, bygger fel.
Vi kan inte alltid veta vad som är bäst, mest rätt, i olika situationer.
Inte för oss själva, och inte heller för andra.
Vi kan veta Att vi måste. Att vi måste Vila. Men inte riktigt hur.
Kanske är inte innebörden av Vila att vi måste lämna hela världen utanför, och bara fokusera på vårt eget.
Kanske är inte innebörden att vi måste lämna de som har det svårt utanför vår egen sfär.

Men kanske är det att vi inte skall lämna våra egna behov utanför.
Kanske skall vi inte – denna dag, denna tid – lämna vårt egna behov – för oss själva - av krafthämtning utanför.
Kanske är det av vikt – att vi fångar vilan för oss själva, för att mer kunna ge till andra under resten av vår tid.

Jag vet att jag behöver vila.
För att näringen skall få tid att omvandlas till energi i min kropp
För övningen skall få möjlighet att omvandlas till erfarenhet och insikt
För att kunskapen skall få tid att utvecklas, formas, reflekteras över
För att mina celler, och alla delar av mig, skall tillföras just det de behöver
Jag vet att jag behöver vila – för att kunna växa

Jag vet.
Du vet.
Herren vet.

Att vi behöver vila.
I trygghetens famn.
Hos Herren.