Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa.
Så måste det naturligtvis vara. Att bemöta alla lika. Att se att vi inte är förmer. Att se att andra är viktiga att se, att träffa, att umgås med. Att inte tro att vi är förmer, större, än någon annan.
Lever vi så? Lever vi i insikten och med tanken om att vi skall bemöta alla lika, värdigt, att även möta de som vi av någon anledning inte finner lika goda som vi.
Vilka skulle det egentligen vara? Vilka är de som vi finner ringa, som vi finner oss för goda för att umgås med? Visst måste vi väl ha lärt oss att vi alla är lika mycket värda? Visst måste vi väl ha lärt oss, att vi inte är förmer än någon annan? Hur ser vi på vår granne? Hur ser vi på barnen? Hur ser vi på invandrarna? Hur ser vi på de sjuka? Hur ser vi på de arbetslösa? Hur ser vi på alkoholisterna eller de som på annat sätt nyttjar droger? Inser vi, att de är fantastiska unika människor, eller ser bara det till det yttre och dömer hårt efter detta?
Är du förmer än dessa? Är jag förmer än dessa? Hur skulle vi kunna vara det? Guds barn. Är vi inte alla precis lika stora, precis lika mycket värda, fantastiskt unika -- precis väldigt, väldigt viktiga - var och en för sig, och speciellt tillsammans i församlingen. Lemmarna som gör helheten. Varje lem är unik, och oerhört viktig för helheten. Varför glömmer vi några av dem?
Hur kan jag få näring, kunskap, insikt – om jag inte umgås med mina medmänniskor?
Hur kan jag få för mig att jag kan begränsa mig och mina medmänniskor, genom att välja bort människor av en viss sort?
Jag tänker på min prioritering av min tid – vi hinner inte möta alla människor, vi måste göra en prioritering. Hur gör jag denna prioritering? Gör jag den utifrån det som tilltalar mig mest här och nu. Det kända, det som jag vet tilltalar mig? Eller gör jag det med tanken att se hur…vad…om…på vilket sätt…jag kan lära mig av de som jag normalt sett inte väljer att möta?
Var inte självkloka.
Vad menas med detta? Självklok. Att jag vet, utan att ta hänsyn till andra? Att jag vet själv, utan att lyssna på andra? Att jag är förmer, än andra?
Kan jag leva med andra människor – med bara min egen kunskap, min egna sanning?
Hur gör jag, för att se att andra kan mer…annat…än jag?
Hur gör jag, för att lära mig att andra kan ha rätt – t o m väldigt mycket mer rätt - än jag….?
Hur gör jag, för att lära mig att ta till mig andras unika klokhet och inte bara inbilla mig att min sanning är den enda sanningen?
Löna inte ont med ont.
Så - detta önskar jag verkligen att jag kan hörsamma. Löna inte ont med ont. I detta ligger, för mig, ett viktigt tankesätt i tanken kring medmänskligheten. Löna inte ont med ont. Löna ont med gott. Ge medmänniskan respekt, vänlighet, omsorg... även om den personen inte ger oss det. Även om vår medmänniska inte ger oss gott just nu, så är sannolikheten otroligt mycket större att den gör det i framtiden – om vi inte fortsätter i agg, i bråk, i krig….utan faktiskt stannar, vänder, och ler. Sprider vänlighet omkring oss.
Detta innebär inte – kan inte innebära - att vi skall låta oss hunsas, eller att vi skall låta människor fortsätta att göra oss och andra illa. För mig innebär det att vi skall tala, vi skall tala till rätta i ett ömsesidigt samtal, vi skall fånga, försöka lösa problematiken, men vi skall inte löna onda ord och handlingar, med onda ord och handlingar i retur. Vi skall löna varje ord och handling, med vänlighet och respekt i retur. Det känns, för mig, ofantligt viktigt att ha detta med sig... i tanken...i görandet... i de handlingar...i de ord vi sprider omkring oss.
Tänk på vad som är riktigt för alla människor.
Riktigt. Det som är riktigt för alla människor. Detta säger mig att vi måste vårda vår nästa. Detta säger mig att vi måste se, lyssna, vara med, göra gott, för andra människor. För de unika individerna. Det ger mig kravet att se de unika individerna, och ta reda på vad som faktiskt är riktigt - och därmed också viktigt - för alla människor.
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.
Ibland hamnar vi i fullständigt omöjliga situationer. Krig. Bråk. Frustration. Människor vägrar att lyssna på konstruktiva argument, och vi kommer inte vidare. Eller – kan det vara så att skulden ligger hos oss själva. Kan det vara så att vi är de som vägrar att lyssna på de konstruktiva argumenten. Hur stor del i striden har vi själva? Hur stor del i världens krig har vi själv? Är vi verkligen så oskyldiga som vi ofta gör gällande? Är det verkligen så att det är de andra som inte förstår, kan, vill, förmår… eller ligger en stor del…kanske t o m den största delen – och därmed också det faktiska ansvaret – på oss själva.
Just på mig, i kriget med min nästa. Just på mig, i kriget med människorna runt omkring mig. Beror det kanske just på mig, när jag hamnar i irritation eller bara ett uns av negativ tanke i förhållande till min nästa.
Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet; Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.
Rollen som dömande instans. Rollen som rättsskipande instans. Vems är den? Den är inte min. Jag äger inte rätten att döma, jag kan därmed inte heller äga rätten att skipa rättvisa eller utkräva hämnd. Endast Gud äger den rätten. Att döma, att skipa rättvisa. Vi behöver inte. Vi ska inte. Vi skall bara vårda, göra vårt absolut yttersta, visa vänlighet och värdighet i förhållande till andra, och i förhållande till oss själva.
Men är din fiende hungrig, genom honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.
Visa vänlighet och värdighet. Bemöt inte ont med ont.
Varför är din fiende din fiende egentligen? Av hunger, av rädsla för dig, av rädsla för skada, av rädsla för brist på tak över huvudet, av rädsla för straffet från något man har gjort eller inte gjort.
Om jag vore hungrig, hur skulle jag vilja att min fiende gjorde mot mig. Kanske ge mig en kram och en tallrik varm soppa? Kan jag kanske göra detsamma mot någon som är hungrig….?
Om jag vore stressad och irriterad, hur skulle jag vilja att min fiende gjorde mot mig. Kanske ge mig avlastning och vänliga förstående ord? Kan jag kanske göra detsamma mot någon som är stressad och irriterad….?
Om jag vore arg…bar stora mängder agg, hur skulle jag kunna skaka av mig detta…kanske om någon såg till att jag bara stannade, lugnade, talade, och såg att min sanning som gjorde mig arg…inte var riktigt rätt. Kanske genom lyssnade samtal. Kanske genom en dos tid och tålamod. Kan jag kanske göra detsamma mot någon som är arg…?
Om jag vore trött, hur skulle jag kunna skaka av mig detta…Kanske om någon gav mig en säng, eller soffa – och samtidig omsorg om mina fantastiska barn. Kan jag kanske göra detsamma mot någon som behöver….?
I Matteus 7:12 finner vi orden…. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem…Det känns som ord som talar om medmänsklighet. Om omsorg om vår nästa – utifrån hur vi själva vill bli behandlade.
Vad vill jag att människorna skall göra för mig? Jag tror att jag vill möta vänlighet, omsorg. Jag tror att jag vill möta mänsklig glädje. Jag tror att jag vill möta intresse och samtal.
Jag tror att jag vill möta någon som håller i mig, eller hjälper mig upp när jag snubblar…eller rasar helt och hållet….
Jag tror att jag vill möta någon som hjälper mig rätt, när jag är ute och virrar på felaktiga spår.
Jag tror att jag vill möta dig, min medmänniska, som gör mitt liv, min tid på jorden glad, omvårdande och positiv …
Sådant vill jag att människorna skall göra för mig.
Sådant vill jag lära mig att göra för dig…och alla de andra som vandrar på vår jord.
Så lätt, men ändå så väldigt, väldigt svårt.
Så självklart, men ändå så väldigt omöjligt?
Eller …
Är det verkligen svårt eller omöjligt?
Är det inte bara helt självklart, att vi skall ägna vårt liv åt att glädja och stödja varandra….?
Hur lär jag mig, att möta ont med gott?
Hur lär jag mig, att bemöta alla lika respekterande och vänligt?
Hur lär jag mig, att hålla fred, fullständig fred – och lättare kunna ge liv och värme – till min nästa?
Hur lär jag mig, att inte vara självklok och sätta mitt vetande, min sanning, över någon annans?
Hur lär jag mig, att inte vredgas över andra?
Hur lär jag mig, att inte döma ... inte tro att jag äger rätten att skipa rättvisa, när jag inte ens äger rätten att döma?
Hur lär jag mig, att låta Gud skipa rättvisa när rättvisa behöver skipas?
Hur lär jag mig, att behandla min fiende som en vän – som den fantastiskt unika människa han faktiskt är?
Hur lär jag mig, att sprida glädje och omsorg till vår värld?
Augusti 2005....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar