Till slut törs jag inte tala
Jag ber om hjälp
att komma loss från vredens rädsla
Tystnaden möter mig
Jag försöker igen
med tystnad som svar
tills vreden igen kommer loss
Jag släpper taget
sörjer
men släpper taget
Jag ger upp
och vreden har vunnit sitt slag
Kanske är det så att jag gör bättre nytta på en annan plats?
Jag läser 1 Petrusbrevet 2:22-25...
Jag finner texten;
Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist.
Jag finner tröst i orden och ser att det inte är jag som skall döma.
Jag kan bara överlåta, och söka ledning i detta.
För att inte fångas i vredens och sorgens grepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar