Jag mötte en vän. En ny människa. En fantastiskt unik människa. Han var alldeles unik. Han hade tilldelats alldeles unika gåvor, som ingen annan hade. En del av dessa gåvor förmådde han använda på ett sätt som tillförde fantastiskt till andra människor. Han visade omsorg om sin nästa, han visade kärlek till sina vänner. Han strålade. Han fanns, levde, var tillsammans med oss, mig, på ett sätt som ingen annan någonsin varit. Han förmådde, förmår, föra fantastiska samtal i fantastiska ämnen. Han förmår dyka i ordet, i tanken, i livet. Han förmår våga. Han förmår våga vara öppen och ärlig, i insikten om att Gud vakar över honom och att han lagt sin trygghet i Guds famn.
När jag tänker på honom, så tänker jag att det är fantastiskt när ví lyckas använda våra gåvor, våra godaste egenskaper, på ett sätt som ger stor glädje till vår nästa.
Hur kom det sig att jag fick möta honom?
Jag valde att stanna och lyssna. Jag valde att bara vara närvarande i samtalet, att göra mitt yttersta för att se och höra på honom. Det var verkligen inte svårt, när jag väl bestämt mig för att stanna, se, och lyssna. Jag är så ofantligt glad, att jag valde att stanna, se och lyssna. Utan detta, så hade jag missat denne vän. Denne fantastiske vän.
Jag inser att jag, just i den stunden, lika gärna hade kunnat välja att susa vidare i den vanliga farten. Jag inser att jag, om jag gjort just så – hade missat en like, en tvillingsjäl, som jag inte vill vara utan…inte vill förlora ur sikte…En kort sekund. Ett kort beslut. Tack, för att också du, just där just då, valde att se just mig och våga kliva in för påbörjandet av ett magiskt samtal.
Må Gud ge mig det jag behöver för att ge honom det han behöver i vår fantastiska relation… må Gud ge oss näring och omsorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar