Makt.
Vad är makt?
Vad är makt för dig?
Vad är makt för mig?
Jag ser våldets Burma.
Jag ser juntan och munkarna.
Jag ser kyrkan.
Jag ser pastorn i kyrkan.
Jag ser människorna, som fanns där förr och de som kommer nya.
Jag ser företagsledaren i det lilla företaget.
Jag ser kungen.
Jag ser Victoria och Madeleine.
Jag ser barnet, vars föräldrar skriker och slåss.
Jag ser Fredrik Reinfeldt.
Jag ser kvinnan, där på andra sidan gatan – med sina påsar och sin tidning för försäljning.
Jag ser Göran Persson.
Jag ser ungdomar, mördade av jämnåriga.
Jag ser arbetsplatsen.
Jag ser politikerna.
Jag ser dagspress och månadstidningar.
Vad är makt?
Hur beskriver du makt?
Vad är makt för dig?
Vilken makt har tron för dig?
Vart för den dig?
Vilken makt har kyrkan för dig?
Vart för den dig?
Det är svårt att förklara
SvaraRaderavarför jag trots den fina texten
blir arg
Varför blir kristna i Sverige
alltid är så självgoda
att de kan skriva såna texter
Makt är du
Vad jag säger idag
Vilken musik jag lyssnar till
Vad jag säger när andra skämtar
om blattarna som tar över vårt samhälle
När de inte säger hej i trapphuset
till mig, grannen
Det är lätt att vara duktig när ingen vet
men vad gör du när livet är där?
Jag tror på en Gud som känner mig
med alla brister och fel
men som vet att jag vill och försöker
varje dag
Att hindra de som alltid vet bättre
och har den 'bättre' tron
Jag vet att jag gör fel
ofta
Men jag försöker i alla fall
och tror inte att jag är bättre än någon annan
Självgodhet.
SvaraRaderaAtt vara sig själv nog?
Att tycka att man är god nog?
Att tycka att man är bättre än någon annan?
Ordet är, för mig, märkligt.
Det dyker ofta upp som en (negativ) beskrivning på kristna. Är det specifikt för dessa? Varför? På vilket sätt skulle det kunna vara det? Är det bilden av hur kristna skall vara? Eller är det något i den kristna tron, som gör att ordet igen och igen dyker upp i dessa sammanhang. Jag undrar. Jag har inget svar.
När jag tänker kring tro så tänker jag ofta i termer kring att tron, bibelns texter, och mitt förhållande till Gud leder mig ”rätt” i hur jag skall tänka, agera i förhållande till andra – och i förhållande till mig själv.
Livet är en oerhört svår process. Ibland oöverstigligt svår. Oförskyllt ibland. Självförvållat ibland. Och ibland något däremellan.
I livet finns omväxlande glädje, lycka, vrede, sorg. Där finns hjälplöshet, fattigdom, gemenskap, rikedom. Där finns bottenlös förtvivlan. Där finns ofattbar lycka. Ibland är övergångarna verkligen hårfina. Små, små steg – som skapar lycka. Eller sorg.
Någon säger att vi – var och en – har makt att styra våra liv. Ja. Till del kan det tyckas sant. Men till del är det inte sant alls, tänker jag. Vi är födda här, eller hitflyttade, till en kultur, till ett land med – i jämförelse – helt fantastiska grundförutsättningar. Men några av oss faller ändå – på olika sätt – ”av” under resans gång. Något av detta beror på livets händelser – som vi inte kan råda över, eller som vi genom de mänskliga förutsättningar vi, var och en, utrustats med. Utrustats med genom arv. Eller genom Herrens skapelse. Beroende av hur man valt att se på sin existens och sina förutsättningar. Oavsett vilket svaret är, så tror jag inte att du och jag kan styra vilka grundförutsättningar vi har i vårt bagage. Vi är helt enkelt utrustade med en dos ”kunskaper”, som vi har som spelpjäser genom livet. Att själva bruka, eller missbruka. Att slösa eller missa. Eller för någon annan att bruka, eller missbruka.
Arv eller skapat. Slump eller förutbestämt. Oavsett vilket – så kanske vi, du och jag, inte helt kan styra – äga makten – att forma våra liv som vi vill ha dem.
I sorgens spår – oavsett skäl och grund till sorgen – kan vi lätt slås ut. Kanske kan man hävda att man gör ett val när man tar till näven, flaskan eller drogen när livet på något sätt slås i spillror – eller när man upplever att livet slås i spillror. Det behöver ju inte vara en sanning egentligen – men kan upplevas så för den som bär sitt livs utveckling i sin hand.
Ja. Visst kan det ses som ett val – men bär ”jag” makten över mitt liv när det är det enda valet i en given stund? – för att all kärlek omkring mig faktiskt är borta där och då, eller för att omständigheterna på annat sätt inte bjuder fler synbara möjligheter just där?
Ja. Visst bär vi makten. Åtminstone ibland. Men ibland rår ”jag” bara inte på. Själv. Och ibland finns bara ingen där, som fångar, när ”jag” faller.
Ibland hör jag någon säger - att kristna ”skiter i” sitt eget ansvar och lägger ansvaret hos Gud. Skyller på Gud. Eller lägger ”besväret” hos Gud.
För mig är Gud och ordet bl a en hjälp att reflektera och sortera. Att hitta hur jag skall förhålla mig. Vilka värden som är viktiga. Att leta, och försöka finna – ”rätt” väg. Att förhålla mig till mig själv, till min vrede, till min ofullkomlighet – som jag ständigt sörjer och påminns om. Och till världen och dess folk.
I ”ordet” finner jag ofta ”kravet” på kärlek i förhållande till min nästa, förlåtelse. Ärlighet. Rättvisa.
Jesus var god. Utan skuld och utan fel. Så – är tanken att jag skall vara. Det är min ambition att sträva dit. En stor sorg är att jag alltid ändå misslyckas. Varje dag är det verkligen något som går fel – hur mycket jag än försöker. Men jag vill verkligen inte ge upp. Jag vill verkligen försöka igen. Det händer hela tiden saker i livet som gör att jag nästan ger upp. Kanske för att målet är satt för högt. Kanske för att förutsättningarna ändras hela tiden. Men Nej – jag vill verkligen inte ge upp. Jag vill verkligen försöka igen.
Till del bär jag Makten att styra mitt liv. Men inte till allt. Till del behöver jag hjälp – att leva, att ”slåss”, att gå framåt. Jag hoppas. Att någon finns vid min sida om det går ”åt skogen”. Jag hoppas. Att jag kan stå vid den s sida, som behöver min hjälp – när/om det går åt skogen för någon annan.
Vrede. För mig är vrede en destruktiv känsla. Jag önskar alltid att jag förmår få bort vreden ur min känsla. För mig förblindar den. Det gör sorgen också. Det hindrar mig från att tänka ”klokt” och lite konstruktivt.
Makt. För mig är Makt - ett frustrerande begrepp. Som kan tolkas på många, många sätt. Och än mer en frustrerande företeelse, när jag ser det missbrukas till skada för människor och jord.
Obeskrivlig sorg ger det mig - när jag ser att jag missbrukar min makt - för mig, och för andra. Eller när jag inte ser att jag har makt - för att jag är för feg, för rädd, eller bara inte alls förstår att jag kan....