Gud skapade himmel och jord....

Gud skapade himmel och jord.

Denna frostfyllda morgon ser jag den av Gud skapade himlen.
Den är underbart blå.
Den är full av rymd.
Den är full av utrymme.

Jag ser också den fantastiska jorden.
Marken.
Den som rymmer liv.
Små kryp.
Näring till växtligheten.
Den som när liv.

Gud skapade ljus.

Jag ser solen stiga upp mot himlen.
Jag ser ljuset ändra skepnad.
Allteftersom morgonen går.
Från dovt, till skarpt.
Det ändrar känslan.
Det gör morgonen till dag.
Det tillför kraft.
Värme.
Det skapar näring för min själ.
Det skapar näring vår jord

Gud skapade vattnet.

Jag ser stranden.
Jag ser vattnet.
Jag ser livet.
Livet i vattnet.
Djurens.
Människornas.
Jag ser näringen till alltet.
Jag ser det livsnödvändiga vattnet, för oss alla.
För allt det som Han har skapat.

Jag tänker på den orättvisa vi människor skapat mellan oss, världens folk.
Detta underbara vatten.
Som inte finns för alla.
För att vi, människor, förorenar den värld som vår Herre har skapat.
Det är inte nog att sitta still, och låta detta ske.
Att låta Herrens underbara skapelse förstöras.
Att inte låta Herrens underbara skapelse komma alla till del.

Gud skapade levande varelser.

Gud skapade fiskar, fåglar, boskap, kräldjur och andra vilda djur.
Till gagn för varandra.
Till gagn för vår värld.
Idag ser jag fåglarna. Jag ser krypen. Jag ser kor. Jag ser hästar.
Idag ser jag fantastiska varelser, skapade av Honom.
Just för att de behövs. I den värld som han har skapat.
Där var och en tillför.
På sitt eget sätt.

Gud skapade människan.

I tanken att människan skulle vara lika Gud.
I tanken att människan skulle vara Guds avbild.
I tanken att människan skulle vara God.

Idag ser jag sorg och förtvivlan,
Jag ser, och läser om, fattigdom och orättvisor.
Jag ser att vi inte är riktigt lika Gud.

Gud skapade.
Utifrån en underbar tanke.
Han skapade det som var Gott.
För att det skulle vara just så.
Gott, och Lika Gud.

Det är – var - en underbar bild.
Eden.
Innan ormen dök upp.
Innan frestelsen blev för stor.
Nyfikenheten, och frestelsen.

Nu när vi vet – kanske kan vi då försöka igen.
Försöka att leva, just så som Herren tänkt.
I kärlek och omsorg om varandra.
I kärlek och omsorg om vår jord.
Såsom han tänkte, när han skapade, där & då – en gång för länge, länge sedan.

/A..
Övra Söderby 2007-10-18