Du känner....

Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp 3:8

Jag kan inte somna. Timme efter timme passerar och jag undrar. Jag undrar kring några av livets varför. Och hur.
Min ton för livet är låg. Jag tvivlar. Förtvivlar. Jag undrar. Jag finner inte något svar.
Plötsligt kommer en bön över mig. Jag har inte bett på flera månader. Jag har tappat det, på något vis.
Jag känner min enorma litenhet. Min oförmåga. Jag ber om kraft. Jag ber om herrens kraft. Jag går sedan hit, till denna plats, och möts av dessa ord.

Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.

I orden finner jag hans närvaro. Jag har varit borta. På mitt eget håll. Jag har vandrat utan att tala med honom. Utan att lyssna. Jag har gått omkring som om han inte riktigt fanns. Plötsligt behöver jag honom. Då finns han där. Kvar. Han har väntat på mig. Att jag skall komma tillbaka. Och se, med rätt ögon igen. Och lyssna.

Ja, Herre, du känner mina gärningar.
Jag, som inte har talat med dig. Jag, som inte har lyssnat.
Tack, Herre, för att du väntat.
Tack, för att jag får tala med dig.
Tack, för att du lyssnar.
Herre, lär mig.
På nytt.
Att lyssna på dina ord.
Att vara i dina ord.

Amen